"Pir och hav"

Jaha, då var det dags igen. Att jag är försenad har ju nästan blivit en vana och i denna bloggs allras sista inlägg så lovar jag att be om ursäkt för alla förseningar, så behöver jag inte göra det nu. Denna vecka ska det handla om "Pir och hav".

Igår bläddrade jag i min anteckningsbok där jag skriver ner mina idéer till Mondrianartiklar och hittade då de kryptiska orden "Pir och hav", utan någon som helst förklaring. Spännande! Ett mystiskt budskap från mig själv. Men vad betydde det? Jag sökte på Wikipedia (vilket jag naturligtvis aldrig gör annars...eh..jag lovar!) och hittade mängder med information om en japansk manga (One Piece, en utav de bästa) men inget om Mondrian. Jag sökte desperat vidare på webben men hittade ingenting utav värde. En antydan till desperation och panikartat självtvivel började bubbla upp i mitt inre och jag kastade mig över all min samlade Mondrianlitteratur. Till min fasa insåg jag att all mina böcker är på engelska, varför skulle jag då ha skrivit ner det på svenska!? Ofattbart! Jag började bläddra i familjens samtliga konstlexikon för att få en ledtråd. Längst ner i en svåråtkomlig bokhylla i mina föräldrars sovrum fann jag slutligen "Fogtdals konstlexikon", och där fann jag ckså slutligen svaret på gåtan "Vad i helvete menas med "Pir och hav?".

"Pir och hav" är en serie verk där Mondrian försöker beskriva upplevelsen av att stå på en pir som sträcker sig ut i havet- ett ganska naturligt ämnesval för en holländare. Naturligtvis målar han dåinte en naturalistisk avbildning utav havet utan försöker istället hitta strukturerna i denna visuella upplevelse. Jag skulle gissa att "Ocean I" som jag skrev om i förra inlägget är ett verk utav denna typ. Jag nämnde säkert redan då att tanken på en Mondrian som avbildar något så kaosartat och ostrukturerat som havet fascinerar mig. Jag tycker att just detta är ett fantastiskt exempel på Mondrians geni, och hur ett papper med lite tuschstreck på kan förvandlas till ett mästerverk om man vet bakgrunden och tänker sig in i tillkomstsituationen. I min eufori över detta tänker jag bjuda er på en till havsmålning, här i "Pir och hav"-stilen. Den runda formen ska symbolisera jordklotet tror jag, möjligtvis oändligheten. Fascinerande, helt klart fascinerande....

Dagens Mondrian: Pier and Ocean Sea and starry sky

Mondrian live: Moderna Muséet

Äntligen har man då avlagt den helt igenom nödvändiga visiten på Moderna Muséet i Stockholm och beskådat tre härliga tavlor av mästaren själv bland den även i övrigt mycket fina och ansedda samlingen. Resan började inte bra (en missad buss, sedan ett missat tåg, på tredje försöket kom jag till vår huvudstad..), fortsatte på ett obehagligt sätt (en metallbit i den indiska kycklingrullen), blev framåt kvällen nästan provocerande i sitt sätt att vräka missöden över mig (jag fick inte tillbaks min tröja på krogen, hade tappat bort nummerlappen) och slutade med att jag satt bredvid två danskar på vägen hem (jag erkänner att detta sista var en nödlösning för att få resan att verka riktigt miserabel, lyckliga slut suger!), men däremellan fick jag efter mycket om och men sätta min fot innanför Moderna Muséets portar! Tyvärr hann jag inte vara där så länge som jag önskat eftersom jag spenderat ett flertal timmar på Djurgården i jakt på muséet, vilket visade sig vara förgäves som alla säkert vet som någon gång studerat en Stockholmskarta. Men, men, nog om sorger och bedrövelser; att få se en Mondrian i verkligheten var ett måste och jag blev inte besviken.

De två intressantaste tavlorna var de för mig mycket bekanta "Composition with blue and yellow" från 1933 och "Picture II 1936-1942, with yellow, red and blue" från 1936- 1943 ( jag nämnde någon gång att det här med dateringarna var lite skumt ibland va?) , två riktigt typiska Mondriantavlor. Med mitt fantastiska allvetande och konstöga såg jag genast att den sistnämnda målningen var en utav de "transatlantiska" målningarna tack vare de två små inslagen av röd färg som inte var avgränsade av några svarta linjer. Om jag ska gå igenom skillnaderna mellan att se de riktiga tavlorna jämfört med att se dem tryckta i en bok, så tycker jag först och främst om just detta att man kan se att de är målade, att det inte är tryckfärg utan riktig målarfärg som inte är helt jämnt utlagd som man skulle kunna tro. Det känns som om man på ett annat sätt kan föreställa sig skapandeprocessen. Överraskande för mig var att de var mindre än vad jag föreställt mig, lite som med Mona Lisa, förutom att alla vet att den är liten nu för tiden... Denna storlek bidrog till en starkare känsla av perfektion och fulländning, enligt mig.

Den tredje tavlan, "Ocean I" (skapad 1913-1914) var kanske inte lika bra och vacker, men den var nog så intressant. Jag tror inte att jag sett den så många gånger förrut, och en avbildning av havet i kubistisk stil utav Piet "raka linjer" Mondrian, måste ju bli spännande. Annorlunda var också att många inslag hade gjorts med tusch. Först ställde jag mig tveksam till den på grund av den, jämfört med mina favorittavlor, inte lika klara och strikta strukturen, men jag har kommit på mig själv med att tycka om den mer och mer. Det är helt klart en utav de märkligaste "avbildningarna" av havet jag någonsin sett.

Sammantaget kan man säga att jag är mycket nöjd med besöket, inte minst tack vare alla andra fantastiska konstverk utav andra konstnärer som jag också fick ta del av. Rubriken antyder lite att jag kommer leverera fler inlägg om mina besök på lika museum med konst av Mondrian, och jag inser att det skulle vara grymt intressant och ge mer trovärdighet till bloggen. Alltså: så fort jag får tag i gratis flygbiljetter till New York, Amsterdam eller Paris, ska era föväntningar infrias!

Dagens Mondrian 1: Composition with blue and yellow

Dagens Mondrian 2: Picture II 1936-1942, with red, yellow and blue (tänk bort den fula ramen)

Dagens Mondrian 3: Ocean I

Mondrian och kvinnorna

Utforskningen av Mondrians personlighet fortsätter!

Alla tror vi ju (och vill kanske också) att Mondrian ska ha varit en enstöring som var så besatt utav sitt uppdrag inom konsten, så att han omöjligt kunde ha tid för några relationer med det andra könet, eller alternativt att det var hans dåliga eller obefintliga relationer med kvinnorna som bidrog till hans totala fokusering på konsten. Lite som historierna går om Michelangelo, minus de om homosexualitet naturligtvis, eftersom Mondrian ska vara en fullkomligt asexuell människa! Var det så här?

Nja, kanske inte... För det första så fanns det faktiskt kvinnor i Mondrians liv, bland annat flickvännen Marie Simon (som visserligen var teosofist) och Greta Heijbroek som han var förlovad med ett kort tag i Amsterdam, men inget som verkar ha varat särskilt länge eller varit särskilt lyckade. Kvinnor verkar hur som helst ha varit viktigt för Mondrian, vilket man bland annat läst in i vissa av hans blommålningar. Ska vi då se dessa målningar som något slags ersättning eller längtan efter kvinnan? Kanske det. Min teori om Mondrians sexualitet, eller frånvaro av den, verkar också falla rätt rejält. En anekdot berättar om hur den berömda konstsamlaren Peggy Guggenheim (som var ihop med Samuel Beckett ett tag= Respekt!) vilade sitt huvud mot Mondrians axel en gång varpå konstnären passionerat började kyssa henne! Peggy (i århundradets solbrillor) ser ni på bilden här bredvid. Mondrians konstnärsvänner Michel Seuphor och Harry Holtzman talade nog med rätta om en "hälsosam sexuell aptit" hos Mondrian.

Ovanstående "kyssanekdot" var kanske märkligt nog inte heller ett resultat av överdrivet intagande av alkohol, eftersom det berättas om att festerna i New Yorks konstnärskretsar, brukade sluta med allmän fylla förutom den nyktre Mondrian, som enligt den, för den amerikanska abstrakta konsten betydande konstsamlaren Sidney Janis satt "omgiven av sex eller sju kvinnor som alla lyssnade på honom". Detta verkar till min fasa antyda att Mondrian var den där vidrige nykteristen, som går på fester och drar nytta av alla andras berusning för att få tjejer. Eller så var han bara van vid att umgås som ensam man med stora grupper kvinnor. Vid sekelskiftet umgicks han med en holländsk kvinnlig konstnärsgrupp, kallade "joffers". På foton kan man se honom stå ensam, lite undanskymd, bland denna grupp av välklädda kvinnor.

Det verkar som att man kan se Mondrian på olika sätt även när det gäller detta ämne, vilket väl är föga överraskande vid det här laget. Men jag avskräcks inte och kommer låta analysen fortsätta, för att möjligtvis nå någon slags slutsats i slutet utav bloggens livstid. Tills vidare får ni välja själva om ni vill se Mondrian som en tillbakadragen pimp, kåt nykterist, både och, eller något helt annat.

Dagens Mondrian: Devotie

En anekdot och en sensmoral

Jag har brutit mot löftet jag gav i första inlägget, och den här gången har jag inte ens förvarnat om det! Hur ska en så ostrukturerad person som jag kunna skriva en blogg om Mondrian? jag borde hitta på något straff åt mig själv, men eftersom jag just haft mitt livs värsta arbetsdag (de är inte överdrivet många), så anser jag att det redan är avklarat. Vad värre är så har jag inte kommit på, eller läst in mig på, något ämne ännu, så i min enfald tänkte jag att jag med min omätliga "blogg-om-Mondrian"-rutin helt enkelt skulle testa att freestyla lite. Hittills har det gått rätt bra tycker jag, men det blir värre nu när jag verkligen måste börja skriva om något väsentligt istället för att sysselsätta mig med den omständliga presentationen.

Alltså: Mondrian satt en gång och snackade med sin polare Carl Holty i New York. Eftersom det inte var jag eller någon utav er (eventuella) läsare, så var ämnet inte fotboll, brudar eller festen i fredags (även om sådant säkert också behandlades då och då) utan konstnären Juan Gris. Holty hade säkert tagit upp den analytiske och formelle kubisten Gris för att göra Mondrian glad, men icke sade nicke. Mondrian visade sig till Holtys förvåning inte vara något större fan av spanjoren. Detta var hans förklaring, smidigt översatt till svenska: "Åh, han är alldeles för kylig och intellektuell för mig!"

Jag läste detta och i samma stund började min världsbild förändras. När Mondrian svarar på frågan om vilken konstnär han verkligen uppskattar, så säger han (på modern svenska): "Matisse, han är en grym kolorist!" Jag var i upplösningstillstånd. Vem var egentligen denne Mondrian, som jag hade bestämt mig för att ägna ett helt år utav mitt dyrbara liv till. Den fruktansvärda sanningen verkade vara att han var en lika förvirrande och motsägelsefull personlighet, som jag själv och de flesta andra människor omkring mig. Vilket naturligtvis gör hela saken så otroligt mycket intressantare. Att skriva en blogg om någon som man från första början har perfekt koll på, är ju, i alla fall för ens egen del, inte särskilt utvecklande.

Vad är då sensmoralen i hela denna historia, jo denna: "En person som chockar dig genom att inte vara vad du trodde att han/hon var, kanske egentligen är mycket intressantare än vad du från början hade trott!" Lär av denna (visserligen illa formulerade) visdom och bli lite bättre, lite coolare, lite intressantare och, kort sagt, lite mer Mondrian.

Dagens Gris: The sunblind

Dagens Matisse: Le Danse

Dagens Mondrian: Tableau No. 4; Lozenge Compsition with Red, Gray, Blue, Yellow and Black

Revisionisten Mondrian

Tillbaks från Masaccio och Michelangelo, nu är det Mondrian som gäller igen!

När man läser i böcker om Mondrian, vilket man ju rätt ofta gör, så upptäcker man ibland att det verkar vara en väldig oklarhet runt datumen för målningarnas skapande. Ibland beror det såklart på att det är en tidig och kanske inte speciellt känd eller viktig målning av konstnären, som han själv inte brytt sig om att datera. Mer konfunderad blir man när det börjar stå saker som "Compositie, 1939/ Trafalgar Square, 1939-43, 1939/1943" under en målning. Ok, vad menas? Är den gjord 1939 eller 1943? Tog det fyra år att göra den? Eller gjorde han halva målningen 1939 och den andra halvan 1943? Är man nyfiken på hur det egentligen ligger till, så kan man läsa boken "Mondrian: The transatlantic paintings" av Harry Cooper, Mondrianexpert och Ron Spronk, expert på tekniska undersökningar av målningar, dessutom bärande på ett roligt efternamn.

Denna bok berör hur Mondrian ändrade ett flertal målningar skapade i Paris och London, sedan han kommit till New York, och bjuder på intressanta teorier om tankarna bakom Mondrians konst samt en hel del spännande detektivarbete. Mondrian flyttade till New York hösten 1940 och påbörjade där en annan inriktning i sin konst som jag redan varit inne på. Det intressanta med dessa "transatlantic paintings" (benämningen kommer naturligtvis ifrån just det faktum att Mondrian jobbade på dem både i Europa och USA) är att de på så sätt hamnade i skarven mellan två olika perioder i Mondrians konstnärsskap. Exempel på förändringar i målningarna är svarta linjer som förflyttats och, mest typiskt för den nya stilen, nya färgelement inlagda mellan de svarta linjerna utan att vara avgränsade av nya linjer. Det kan låta som en simpel förändring men det är i själva verket en mycket viktig förändring, som inte hade förekommit tidigare under Mondrians neo-plasticisistiska period, och den pekar framåt mot verk som "Broadway Boogie Woogie". Mondrian sade också att han tyckte att de nya färgelementen gav hans målningar "mer boogie woogie", vilket jag skrev om i mitt andra Mondrianinlägg.

Det står snabbt ganska klart för den som läser boken att Mondrian tog detta på djupaste allvar. I en anekdot berättad av Charmion von Wiegand, amerikansk konstnär och nära vän till Mondrian, är exempelvis konstnären djupt bekymrad över hur ett litet svart färgfält ska inplaceras i en målning. Mondrian använde sig bland annat av pappersremsor som han placerade ut över konstverken för att kunna se hur målningen skulle se ut med en viss förändring eller hur ett nytt element bäst skulle kunna införas. Det är ett märkligt och intressant faktum att Mondrian faktiskt bara gjorde tre helt nya målningar under hela sin nästan fyraåriga period som han spenderade i New York, trots att han hela tiden jobbade intensivt.

Vad gäller dateringen så var det, åtminstone inom konstvärlden, något mycket ovanligt när Mondrian skrev in två årtal på sina tavlor. Dessa två år betyder i Mondrians fall inte (som man skulle anta gällande exempelvis en bok daterad på detta vis) att han jobbat kontinuerligt på tavlan mellan dessa två år, utan snarare att han återvänt till en målning en eller fler gånger vid ett visst tillfälle och gjort om den. Detta sker dock inte i alla målningar som Mondrian gjort på detta sätt utan, tycks det som, när han själv tyckt att dessa olika faser i målningens historia varit en viktig del i själva konstverkets mening. Det kompliceras ytterligare av att det är svårt att veta vad Mondrian avser med ett visst årtal. När den första målningen påbörjades? När den avslutades? Han verkar heller inte alltid använda ett enhetligt system och i ett fall ska han ha chansat och skrivit att en målning påbörjades 1915 när det i själva verket var från 1918 ch dessutom hade reviderats 1941! Så förvirringen och spekulationerna lär fortsätta, även efter en grundlig läsning av de ambitiösa Mondriandetektiverna Spronk och Cooper. Det är hur som helst ytterligare ett intressant inslag i ett unikt konstnärsskap.

Dagens Mondrian: Trafalgar Square

Jag listar: Mondrians bästa trädmålningar!

Dags för säsongens första topplista! Jag tror att jag svamlade om en tio-i-topp i förra inlägget, men nu blir det en fem-i-topp i stället. Jag gillar hårda urval... Om listan är det väl inte så mycket mer att säga. Det är ett helt och hållet personligt val och om någon har invändningar så är han/hon fullt välkommen att dela med sig av dem. Vad gäller namn och årtal på tavlorna så hittar man lite olika uppgifter här och var beroende på att folk som bekant talar olika språk och att det ibland varit lite knepigt att datera tavlorna även för experter. Jag beklagar den varierande kvalitén och storleken på bilderna.

5. The grey tree, 1911

Här har vi Mondrian på gränsen till att gå över till kubism och, så småningom, ren abstraktion. Än så länge är det lätt att se att detta är ett träd, man skulle till och med kunna lockas att tro att det är en ganska naturalistisk avbildning av ett träd i ett snölandskap. Det intressantaste tycker jag kanske är att jämföra den med målningen på andraplats på den här listan för att se den snabba utvecklingen i Mondrians konstnärsskap. I vilket fall som helst är det en cool, stämningsfylld målning.

4. Row of eleven poplars in red, yellow, blue and green, 1908

Vilken sprakande målning! Mycket holländsk samtidigt som den känns helt utomjordisk. Om en soluppgång/solnedgång ser ut så här på den nederländska landsbygden så tänker jag bosätta mig där när jag pensionerat mig från mitt jobb som universitetsprofessor. En av de första Mondrianmålningarna som jag verkligen gillar.

3. Woods near Oele, 1908

Vilken drog måste man ta för att en skog ska se ut så här? Konstiga färger på den bild jag hittade på nätet dock...

2. Composition Trees 2, 1912-1913

Härligt, nu börjar det likna den Mondrian man känner igen! Detta är faktiskt en utav de allra sista måningarna där Mondrian verkligen avbildar något. Trädens betydelse i Mondrians målningar framgår ganska klart, tycker jag, av att det var det sista han väljde att avbilda innan han bestämde sig för att måla helt "rena" abstraktioner.Från den här målningen och framåt går en rak linje till de brömda De Stijl-målningarna. Dessutom är den vacker och spännande att titta på.

1. Avond: The red tree, 1908-09

Glöm det jag skrev om nr. 5 på den här listan. Den är inte stämningsfull. I denna målning kan vi snacka s t ä m n i n g. Först tyckte jag att den var rätt lik "Eleven poplars..." men där tog jag grovt fel. Om det är så här man känner när man tittar på ett öde träd på den nederländska landsbygden, så stannar jag nog hemma i Sverige, eller ännu hellre i något land ännu längre bort från denna ödsliga, skräckinjagande vision. Expressionistisk med klar inspiration från Mondrians landsman van Gogh och ett intressant experimenterande med färger. För Mondrian skulle den säkert symbolisera någon slags religiös uppfattning om naturen, och det vilar ett speciellt lugn över den. Jag kan i vilket fall som helst inte undgå att tycka den är obehaglig, men samtidigt mycket bra. Given etta.

Nu ska jag åka till Toscana i två veckor och bland annat kolla in Florens och renässanskonst, och jag är näst intill övertygad om att jag inte kommer orka leta upp något Internetcafé och skriva inlägg på den tiden, så Composition C tar helt enkelt ett litet sommarlov nu. I'll be back..

Den blomstertid nu kommer...

Nu har jag sommarlov, solen skiner, fåglarna kvittrar och som vanligt är vi på väg mot den varmaste svenska sommaren i mannaminne. Vad passar då bättre än att ta upp Mondrians blommålningar? Naturligtvis ingenting, så därför gör jag det nu.

För många som exempelvis hört anekdoten när Mondrian på ett matställe ber om en ny plats efter att ha fått sitta vid ett fönster eller när han noga påpekar för en reporter att tulpanen i hans ateljé är av plast och att han har färgat om bladen för att undvika det naturliga gröna (!), kanske det låter lite märkligt att Mondrian har ägnat så mycket tid av sitt konstnärsskap åt blomstermålning, och själv så uttryckte han inte heller någon större glädje över dessa konstverk, utan hävdade att han gjorde dem mest för pengarnas skull. En gång ska han bland annat ha sagt att om hans ekonomiska succé med blommålningar fortsatte, så skulle han sluta att måla!

En som har haft betydligt större behållning av blommålningarna är en man vid namn David Shapiro. Denne Shapiro är poet och konsthistoriker och ligger bakom boken "Mondrian: Flowers" där Mondrians bukett av blomstermålningar finns samlade. Det är vackra och stillsamma målningar som faktiskt inte känns helt malplacerade i relation till hans senare abstrakta verk. Stillheten och intresset för strukturer är mycket närvarande även här.

Jag har tidigare dissat ett konstverk från tiden innan Mondrian började med sina välkända abstrakta målningar men nu är det på sin plats att påpeka att jag inte alls tycker illa om alla hans ickeabstrakta konstverk. Jag kan hålla med Shapiro om att denna sida av Mondrian kanske borde få större uppmärksamhet, och jag kommer förmodligen ägna flera blogginlägg åt detta, som kanske kommer bidra med en lite annorlunda bild utav denna mångbottnade konstnär. I detta syfte kommer jag säkert berätta om en kul grej som Mondrian sade om Juan Gris och Henri Matisse...men det blir en annan gång.

Nu är det blommorna det handlar om. Ganska snabbt märker man att krysantemum verkar vara en favorit hos Piet. Den nederländska nationalsymbolen tulpanen är dock påfallande underrepresenterad bland solrosor och amaryllis. Krysantemumen med dess invecklade uppbyggnad kan lätt få en att tänka att det helt enkelt var en möjlighet för Mondrian att flasha med sin utomordentliga målarteknik, men sanningen ligger kanske snarare i (vill både jag och Shapiro tro) att Mondrian såg en chans till att utveckla sina geometriska intressen och att försöka fånga blommans speciella struktur. Geometri och struktur är som bekant två nyckelord i Mondrians mest berömda konst. Blommorna är inte heller i bukettform, utan Mondrian föredrog att avbilda enskilda blommor för att kunna ägna uppmärksamhet åt varje enskild blommas uppbyggnad. Shapiro påpekar hur exakt och nästan vetenskapligt många utav blommorna är målade, samtidigt som Mondrian var i ett världsfrånvänt, teosofiskt och symbolistiskt stadium av sitt liv. Å andra sidan skiner dessa drag hos konstnären också igenom. Det finns en tidlös känsla hos konstverken. Just denna blandning av matematisk precision och religiös känsla är ytterligare ett kännetecken som också återkommer i exempelvis de neo-plasticistiska målningarna. Att Mondrian inte själv uppskattade denna aspekt av sin konst kanske har att göra med att han senare i livet inte hade någon plats för blommålningar i sitt hårda teoretiska ramverk, men när han gjorde dem var de säkerligen i högsta grad verk gjorda med stor eftertanke och mening. Det gör det lätt att beröras av dem än idag, inte minst av konservativa konstälskare som jag behandlat tidigare i denna blogg och som säkerligen fnyser åt Mondrians konstnärstalang i vanliga fall!

Alla dessa konstverk är inte så naturalistiska ska påpekas. Många utav dem verkar vara expressionistiska, liknande landsmannen van Gogh (här kan man göra en intressant jämförelse mellan de två nederländska giganternas solrostavlor), och i vissa kan ckså intresset för abstraktioner märkas tydligt. Symbolismen är också mycket vanligt förekommande, vilket så klart har att göra med Mondrians religiösa sida. Shapiro tror att man kan utläsa något om konstnärens natur i målningarna och att det kanske var detta som gjorde att han tog avstånd från dem senare, ett slags motvilja mot de egna passionerna. Jag känner att det helt klart finns många intressanta aspekter på Piet Mondrians personlighet som är värda att utforska. Men nästa inlägg ska fortsätta på det botaniska spåret och handla om träd! Varför inte i form utav en tio-i-topp-lista på klassiskt nördmaner?

Dagens Mondrian: Blue Chrysanthemum