Jag listar: Mondrians bästa trädmålningar!

Dags för säsongens första topplista! Jag tror att jag svamlade om en tio-i-topp i förra inlägget, men nu blir det en fem-i-topp i stället. Jag gillar hårda urval... Om listan är det väl inte så mycket mer att säga. Det är ett helt och hållet personligt val och om någon har invändningar så är han/hon fullt välkommen att dela med sig av dem. Vad gäller namn och årtal på tavlorna så hittar man lite olika uppgifter här och var beroende på att folk som bekant talar olika språk och att det ibland varit lite knepigt att datera tavlorna även för experter. Jag beklagar den varierande kvalitén och storleken på bilderna.

5. The grey tree, 1911

Här har vi Mondrian på gränsen till att gå över till kubism och, så småningom, ren abstraktion. Än så länge är det lätt att se att detta är ett träd, man skulle till och med kunna lockas att tro att det är en ganska naturalistisk avbildning av ett träd i ett snölandskap. Det intressantaste tycker jag kanske är att jämföra den med målningen på andraplats på den här listan för att se den snabba utvecklingen i Mondrians konstnärsskap. I vilket fall som helst är det en cool, stämningsfylld målning.

4. Row of eleven poplars in red, yellow, blue and green, 1908

Vilken sprakande målning! Mycket holländsk samtidigt som den känns helt utomjordisk. Om en soluppgång/solnedgång ser ut så här på den nederländska landsbygden så tänker jag bosätta mig där när jag pensionerat mig från mitt jobb som universitetsprofessor. En av de första Mondrianmålningarna som jag verkligen gillar.

3. Woods near Oele, 1908

Vilken drog måste man ta för att en skog ska se ut så här? Konstiga färger på den bild jag hittade på nätet dock...

2. Composition Trees 2, 1912-1913

Härligt, nu börjar det likna den Mondrian man känner igen! Detta är faktiskt en utav de allra sista måningarna där Mondrian verkligen avbildar något. Trädens betydelse i Mondrians målningar framgår ganska klart, tycker jag, av att det var det sista han väljde att avbilda innan han bestämde sig för att måla helt "rena" abstraktioner.Från den här målningen och framåt går en rak linje till de brömda De Stijl-målningarna. Dessutom är den vacker och spännande att titta på.

1. Avond: The red tree, 1908-09

Glöm det jag skrev om nr. 5 på den här listan. Den är inte stämningsfull. I denna målning kan vi snacka s t ä m n i n g. Först tyckte jag att den var rätt lik "Eleven poplars..." men där tog jag grovt fel. Om det är så här man känner när man tittar på ett öde träd på den nederländska landsbygden, så stannar jag nog hemma i Sverige, eller ännu hellre i något land ännu längre bort från denna ödsliga, skräckinjagande vision. Expressionistisk med klar inspiration från Mondrians landsman van Gogh och ett intressant experimenterande med färger. För Mondrian skulle den säkert symbolisera någon slags religiös uppfattning om naturen, och det vilar ett speciellt lugn över den. Jag kan i vilket fall som helst inte undgå att tycka den är obehaglig, men samtidigt mycket bra. Given etta.

Nu ska jag åka till Toscana i två veckor och bland annat kolla in Florens och renässanskonst, och jag är näst intill övertygad om att jag inte kommer orka leta upp något Internetcafé och skriva inlägg på den tiden, så Composition C tar helt enkelt ett litet sommarlov nu. I'll be back..

Den blomstertid nu kommer...

Nu har jag sommarlov, solen skiner, fåglarna kvittrar och som vanligt är vi på väg mot den varmaste svenska sommaren i mannaminne. Vad passar då bättre än att ta upp Mondrians blommålningar? Naturligtvis ingenting, så därför gör jag det nu.

För många som exempelvis hört anekdoten när Mondrian på ett matställe ber om en ny plats efter att ha fått sitta vid ett fönster eller när han noga påpekar för en reporter att tulpanen i hans ateljé är av plast och att han har färgat om bladen för att undvika det naturliga gröna (!), kanske det låter lite märkligt att Mondrian har ägnat så mycket tid av sitt konstnärsskap åt blomstermålning, och själv så uttryckte han inte heller någon större glädje över dessa konstverk, utan hävdade att han gjorde dem mest för pengarnas skull. En gång ska han bland annat ha sagt att om hans ekonomiska succé med blommålningar fortsatte, så skulle han sluta att måla!

En som har haft betydligt större behållning av blommålningarna är en man vid namn David Shapiro. Denne Shapiro är poet och konsthistoriker och ligger bakom boken "Mondrian: Flowers" där Mondrians bukett av blomstermålningar finns samlade. Det är vackra och stillsamma målningar som faktiskt inte känns helt malplacerade i relation till hans senare abstrakta verk. Stillheten och intresset för strukturer är mycket närvarande även här.

Jag har tidigare dissat ett konstverk från tiden innan Mondrian började med sina välkända abstrakta målningar men nu är det på sin plats att påpeka att jag inte alls tycker illa om alla hans ickeabstrakta konstverk. Jag kan hålla med Shapiro om att denna sida av Mondrian kanske borde få större uppmärksamhet, och jag kommer förmodligen ägna flera blogginlägg åt detta, som kanske kommer bidra med en lite annorlunda bild utav denna mångbottnade konstnär. I detta syfte kommer jag säkert berätta om en kul grej som Mondrian sade om Juan Gris och Henri Matisse...men det blir en annan gång.

Nu är det blommorna det handlar om. Ganska snabbt märker man att krysantemum verkar vara en favorit hos Piet. Den nederländska nationalsymbolen tulpanen är dock påfallande underrepresenterad bland solrosor och amaryllis. Krysantemumen med dess invecklade uppbyggnad kan lätt få en att tänka att det helt enkelt var en möjlighet för Mondrian att flasha med sin utomordentliga målarteknik, men sanningen ligger kanske snarare i (vill både jag och Shapiro tro) att Mondrian såg en chans till att utveckla sina geometriska intressen och att försöka fånga blommans speciella struktur. Geometri och struktur är som bekant två nyckelord i Mondrians mest berömda konst. Blommorna är inte heller i bukettform, utan Mondrian föredrog att avbilda enskilda blommor för att kunna ägna uppmärksamhet åt varje enskild blommas uppbyggnad. Shapiro påpekar hur exakt och nästan vetenskapligt många utav blommorna är målade, samtidigt som Mondrian var i ett världsfrånvänt, teosofiskt och symbolistiskt stadium av sitt liv. Å andra sidan skiner dessa drag hos konstnären också igenom. Det finns en tidlös känsla hos konstverken. Just denna blandning av matematisk precision och religiös känsla är ytterligare ett kännetecken som också återkommer i exempelvis de neo-plasticistiska målningarna. Att Mondrian inte själv uppskattade denna aspekt av sin konst kanske har att göra med att han senare i livet inte hade någon plats för blommålningar i sitt hårda teoretiska ramverk, men när han gjorde dem var de säkerligen i högsta grad verk gjorda med stor eftertanke och mening. Det gör det lätt att beröras av dem än idag, inte minst av konservativa konstälskare som jag behandlat tidigare i denna blogg och som säkerligen fnyser åt Mondrians konstnärstalang i vanliga fall!

Alla dessa konstverk är inte så naturalistiska ska påpekas. Många utav dem verkar vara expressionistiska, liknande landsmannen van Gogh (här kan man göra en intressant jämförelse mellan de två nederländska giganternas solrostavlor), och i vissa kan ckså intresset för abstraktioner märkas tydligt. Symbolismen är också mycket vanligt förekommande, vilket så klart har att göra med Mondrians religiösa sida. Shapiro tror att man kan utläsa något om konstnärens natur i målningarna och att det kanske var detta som gjorde att han tog avstånd från dem senare, ett slags motvilja mot de egna passionerna. Jag känner att det helt klart finns många intressanta aspekter på Piet Mondrians personlighet som är värda att utforska. Men nästa inlägg ska fortsätta på det botaniska spåret och handla om träd! Varför inte i form utav en tio-i-topp-lista på klassiskt nördmaner?

Dagens Mondrian: Blue Chrysanthemum

Det ofullbordade mästerverket

Eftersom jag har festat hela natten och eftersom ni fick läsa ett så långt och saftigt inlägg förra veckan, så kommer här ett rätt kort inlägg som ska beröra konstverket "Victory Boogie-Woogie" som jag redan nämnt i samband med Mondrians "boogie-woogieperiod" i New York på 40-talet. Denna målning tyder på en vidare utveckling i Mondrians konstnärsskap, som redan hade synts i "Broadway Boogie-Woogie" men här tas ett steg längre, med ett ännu mindre inslag av strikta linjära former. Tråkigt nog får vi aldrig veta hur Mondrian skulle fortsatt sin nya idé: den första februari 1944 dog han nämligen av lunginflammation och lämnade sitt verk ofullbordat. Bakgrunden till verket är Mondrians förväntning att andra världskriget snart var vunnet (vilket han ju skulle få rätt i något år senare) och detta gav upphov till en tavla fylld av glädje och energi. Målningen är i den rombform som är karakteristisk för många utav hans målningar, som i sig är ett intressant ämne att kanske ta upp i ett annat inlägg. Just känslan av att konstverket inte riktigt är klart gör också att mycket utav det strikta som är så närvarande i mycket av Mondrians övriga konst, till stor del försvinner till förmån för något mer levande. Den holländske konstprofessorn Hans L. C. Jaffe skriver i boken med det fantasifulla namnet "Mondrian" att tavlan mer kan ses som ett pågående arbete än som en egentlig målning. Detta ger så klart en intressant inblick i hur Mondrian skapade sina verk, även om det är svårt att veta exakt hur han hade tänkt sig just denna målning. Slutorden i detta inlägg överlåter jag till Jaffe: "...it may also be symbolic that Victory Boogie Woogie remained unfinished, as unfinished as the victory." Väl talat, Hans!

Dagens Mondrian: Victory Boogie Woogie