Mondrian eller Mondrian- vem är egentligen skönast?

Här ovan ser ni en respektingivande och underbar bild utav Mondrian, som han såg ut de där kreativa, strikta och näst intill självdestruktiva åren i New York. Glöm det sista förresten, även om Mondrian vissa perioder nästan jobbade ihjäl sig, så var det nu han hade hittat sig själv och sitt rätta mål här i livet, vilket syns tydligt på den här bilden. Den visar en man med total insikt och kontroll över vad han gör, målningarna i bakgrunden bara förstärker det intrycket. Tänk om man själv någonsin skulle kunna uppnå en sådan balans och säkerhet i sin tillvaro!

Han hade jobbat hårt för den insikten dock, vilket ni kan se på bilden nedan.

Här ser vi en sluskigt klädd man, med vildvuxet hår och skägg, praktiserandes någon slags form utav teosofisk meditation. Blicken är visserligen koncentrerad, men har också något oroligt och sökande i sig tycker jag mig se. Man skulle kunna se den här bilden som ett porträtt utav en typisk konstnärsbohem, tiden är också från åren strax innan konstnären stack till Paris tror jag. Det är hur som helst en underbar bild och frågan man självklart ställer sig är: vilken upplaga utav Mondrian är egentligen skönast? Båda är ju otroligt härliga, var och en på sitt radikalt annorlunda vis.

Jag gillar båda två, men föredrar nog ändå den övre. Detta beror på att det känns skönt att se en rastlös, sökande konstnärssjäl, som utan att på något vis ge upp, lyckas nå sitt mål. Konstnärsbohemer slutar ju annars ofta sina liv på ett utav följande mer eller mindre tragiska vis:

1. Som nerknarkade, bortglömda, och vid tidig ålder döda, vrak i någon rutten och kackerlackstät lägenhet i Paris, eller ännu troligare, i någon annan stad eftersom man inte längre är cool i Paris och inte har haft några vänner där på länge.

2. Som feta, försoffade och nöjda medelklassmänniskor, kanske jobbandes som bibliotekarier, kanske som lärare.

Mondrian undvek dock att falla i någon utav fällorna och kämpade vidare med sitt sökande och sin övertygelse. Kroppsbehåringen försvann, kostymen dök upp, men idealen fanns fortfarande alltid kvar. Det hade kanske inte varit möjligt utan en relativ berömmelse och rikedom, men å andra sidan hade han gjort sig förtjänt utav båda dessa saker och jag behöver knappast påminna någon om den gamla klyschan om rikedomens och berömmelsens korrumperande och förslöande inverkan på de flesta människor, som han lyckades undvika!

Nu känner jag att jag snart är på väg in i ett hejdlöst hyllande utav Piet Mondrian, vilket inte skulle vara någon ovanlighet precis, så därför avslutar jag med ett sista konstaterande: Det är bra att ta droger, förledas av religion och se förjävlig ut (se den nedre bilden)...men bara om det innebär att man slutar sina dagar med samma livsvisdom som Mondrian (se den övre bilden).

Dagens Mondrian: Composition with double lines and blue

Mondrians arbetsplats

Man skulle kunna säga om Piet Mondrian att han trots all förvirring kring hans personlighet var ruskigt konsekvent i de idéer han hade. Uppdelningen mellan fritid och arbetstid känns rätt svävande och konsten var uppenbarligen något som hade en livsviktig innebörd för honom, vilket naturligtvis alla stora, och de flesta mindre stora, konstnärer hävdar att den har, vilket är anledningen till att alla konstnärer är så konstiga. Att man som konstnär idag är tvungen att se skapandet av sin konst som det viktigaste i livet, ungefär i nivå med andra ganska viktiga saker som syre och föda, är också anledningen till att många utav dessa konstnärer känns väldigt tillgjorda och, om ni ursäktar uttrycket, skitnödiga... i alla fall för en tråkig och inbunden kille som jag. Enligt min, inte helt objektiva, åsikt känns dock Mondrian som en man som var "äkta", vad nu det otroligt luddiga begreppet innebär. Det som jag väldigt ofokuserat försöker komma fram till är att Mondrian inte bara ville skapa sin konst efter sina strikta idéer, utan dessutom var tvungen att ändra sin omgivning efter den och leva "mitt i den". Exemplet jag tänker ta upp är Mondrians ateljé i New York, som i sig är ett härligt exempel på konst enligt mig.

Att den här ateljéns inredning var viktig för Mondrian kanske inte är så konstigt med tanke på att han ska ha haft en utav sina mest intensiva skaparperioder just i New York, och ibland ska ha arbetat tills han bröt ihop och blev sjuk eller började gråta (ungefär som när jag arbetar med den här bloggen!). Det var t.ex. här det massiva arbetet med att omskapa sina gamla målningar tog plats, det arbete som ledde till de transatlantiska målningarna. En hård man, en hård period- klart att det krävdes en hård arbetsplats! Mondrian hade erfarenhet av att designa sina ateljéer sedan tiden i Paris, där han började experimentera med neoplasticistiska mönster på väggarna omväxlande med måleriarbetet. Att han över huvud taget ändrade väggarnas mönster berodde så klart på att de led utav grava strukturella missförhållanden...som de flesta väggar enligt Mondrian förmodligen gjorde.

Med sin andra studio i New York skapade han dock den mest fulländade och helgjutna arbetsplatsen, åtminstone enligt honom själv. Tråkigt nog hade han hunnit bli hela 71 år då han flyttade in 1943 och hann bara verka där i några månader. Hur som helst så var allt utformat enligt Mondrians önskningar, ett exempel på den moderna konstens, och inte minst De Stijl's, nära förhållande till designen. Experimentet med färgade pappersbitar i olika förhållanden till varandra på väggarna fortsatte och resten av färgarna målades om i samma vita färg som staffliet. Allt ifrån bord till radioapparat utformades mycket noggrant och skapade tillsammans en perfekt miljö för Mondrians konstnärsskap. Kanske att jag skulle pröva med samma koncept: en strikt planerad omgivning för mig och min dator under skapandet av Composition C, i stället för den patetiskt kaosartade studentrumstragiken som översvämmar mig i mitt nuvarande läge. Vi får väl se.

Efter Piets död så fick hans vän Harry Holtzman idén att montera ner "väggkonstverken", numera kallade the Wall Works, och de har under 1900-talet visats upp på ett antal olika museum, senast för några månader sedan på Akademie der Künste i Berlin. Här nedan kommer en bild därifrån!

Dagens Mondrian: Diverse "Wall Works" från Mondrians andra studio i New York

Ett meddelande från van Doesburg

En månad sedan jag publicerade det senaste inlägget, jag skulle kunna påbörja en lång ursäkt, men låter istället Theo van Doesburg förklara sakernas tillstånd och ger er på samma gång ett exempel på hur ett uppslag i tidsskriften De Stijl kunde se ut:
Bara så att ni vet...

Det finns mycket att säga om De Stijl-gängets inflytande och intresse för den nya typografin vid den här tiden, men tyvärr inte särskilt mycket som direkt har att göra med Mondrian (så vitt jag vet i alla fall), därför sparar jag detta ämne till en framtida blogg och levererar istället ett bra, och famför allt ett väldigt typiskt, Mondriancitat och ett löfte om att inom några dagar komma med ett seriösare inlägg.

"The emotion of beauty is always hindered by the appearance of an object;the object must be abstracted from any figurative representation."

Dagens Mondrian: Composition with grid 7