måndag 23 juli 2007

En anekdot och en sensmoral

Jag har brutit mot löftet jag gav i första inlägget, och den här gången har jag inte ens förvarnat om det! Hur ska en så ostrukturerad person som jag kunna skriva en blogg om Mondrian? jag borde hitta på något straff åt mig själv, men eftersom jag just haft mitt livs värsta arbetsdag (de är inte överdrivet många), så anser jag att det redan är avklarat. Vad värre är så har jag inte kommit på, eller läst in mig på, något ämne ännu, så i min enfald tänkte jag att jag med min omätliga "blogg-om-Mondrian"-rutin helt enkelt skulle testa att freestyla lite. Hittills har det gått rätt bra tycker jag, men det blir värre nu när jag verkligen måste börja skriva om något väsentligt istället för att sysselsätta mig med den omständliga presentationen.

Alltså: Mondrian satt en gång och snackade med sin polare Carl Holty i New York. Eftersom det inte var jag eller någon utav er (eventuella) läsare, så var ämnet inte fotboll, brudar eller festen i fredags (även om sådant säkert också behandlades då och då) utan konstnären Juan Gris. Holty hade säkert tagit upp den analytiske och formelle kubisten Gris för att göra Mondrian glad, men icke sade nicke. Mondrian visade sig till Holtys förvåning inte vara något större fan av spanjoren. Detta var hans förklaring, smidigt översatt till svenska: "Åh, han är alldeles för kylig och intellektuell för mig!"

Jag läste detta och i samma stund började min världsbild förändras. När Mondrian svarar på frågan om vilken konstnär han verkligen uppskattar, så säger han (på modern svenska): "Matisse, han är en grym kolorist!" Jag var i upplösningstillstånd. Vem var egentligen denne Mondrian, som jag hade bestämt mig för att ägna ett helt år utav mitt dyrbara liv till. Den fruktansvärda sanningen verkade vara att han var en lika förvirrande och motsägelsefull personlighet, som jag själv och de flesta andra människor omkring mig. Vilket naturligtvis gör hela saken så otroligt mycket intressantare. Att skriva en blogg om någon som man från första början har perfekt koll på, är ju, i alla fall för ens egen del, inte särskilt utvecklande.

Vad är då sensmoralen i hela denna historia, jo denna: "En person som chockar dig genom att inte vara vad du trodde att han/hon var, kanske egentligen är mycket intressantare än vad du från början hade trott!" Lär av denna (visserligen illa formulerade) visdom och bli lite bättre, lite coolare, lite intressantare och, kort sagt, lite mer Mondrian.



Dagens Gris: The sunblind


Dagens Matisse: Le Danse

Dagens Mondrian: Tableau No. 4; Lozenge Compsition with Red, Gray, Blue, Yellow and Black

5 kommentarer:

Martin Janzon sa...

Bra freestylat! Bra anekdot! Bra sensmoral! Lite som dunkadunka goes R.Kelly liksom... :)

Gabriel Larsson sa...

Tack för den positiva kritiken och för bekräftelsen att någon verkligen läser den här bloggen. Hur kollar man det förresten?

Martin Janzon sa...

Haha, jag har ju kommenterat varenda inlägg.. Så visst läser någon. Men vill du veta exakt hur många - gå till susnet.se/tjanster. Sen kan du läsa dig till hur du trycker in en räknare i koden. Om jag klarade det borde väl du.

Anonym sa...

haha... kul att se att det är Martin som är aktiv kritiker och jag som passiv som läser din blogg Gabriel! varit dålig på att läsa de senaste men nu är ja ifatt..

Gabriel Larsson sa...

martin: Ok...jag har fått panikångest av att bara läsa instruktionerna ,men det ska nog gå bra.

josef: bra josef! du uppfattade mitt fina, men desperata krav på bekräftelse. Varje gång du funderar på att läsa Alex Schulmans blgg läs min i stället.