Ett heroiskt nederlag

Nu har det nästan gått 2 månader sedan senaste inlägget, och jag måste nog erkänna att hela idén om Composition C har utmynnat i ett spektakulärt och tragiskt misslyckande. Att inte hålla vad man lovar är lika hemskt som folkmord och nästan lika omoraliskt som att ta godis från små barn. Det kan naturligtvis dyka upp ett nytt seriöst inlägg, om min inspiration återkommer, men det kommer med nästan all säkerhet att dröja.


Men, men, vi ska inte vara för svartsynta, för det som Svante Nordin säger om Edmund Husserl i Filosofins historia skulle ju lika gärna kunna gälla för mig: "Hans segrar gjorde honom till banbrytare och nyodlare. Men hans nederlag var lika heroiska....Sitt verk lämnade han ofullbordat till efterföljare.."


Mondrian är hur som helst en utav 1900-talets tre bästa konstnärer (minst) och det hoppas jag att den här bloggen har förtydligat för alla som läst den. Jag tar farväl med det sedvanliga inslaget "Dagens Mondrian"!

Dagens Mondrian: Composition B (II) with red

Hur låter en Mondrianmålning?

Vi har sett exempel på arkitektur, design, inredning, måleri, filosofi, typografi och litteratur som ingått i De Stijl-gruppens skapande. Det är inte särskilt svårt att tänka sig en skulptur i sådan stil heller, man skulle till och med kunna se Rietvelds välkända stol som en slags "skulptur" om man vill. En neo-plasticistisk film? Se den svenske filmmakaren Viking Eggelings "Symphonie Diagonale", och inse att nonfigurativ film är lika möjligt som nonfigurativt måleri. Men hur är det med musiken, den mest direkta utav alla konstformer? Om Mondrian eller någon utav hans konstnärligt likasinnade hade gjort musik hur skulle det låta?

Kanske som White Stripes album "De Stijl" från år 2000? Nja, även om omslaget är uppenbart influerat utav denna slags konst, och den skenbara(?) enkelheten i musiken skulle kunna ha kopplingar till Mondrian, så är vi nog på helt fel spår här. Vi måste söka oss bort från tomma hyllningar och referenser, och annat som hör dagens populärkultur till! Vi måste söka oss till Jakob van Domselaer. van Domselaer bekantade sig med Mondrian i Paris när han bara var drygt 20 år, och figurerade strax därefter i De Stijlgruppen. Hans pianosvit "Proeven van Stijlkunst" var direkt inspirerad av Mondrians målningar och var matematiskt uppbyggd, minimalistisk musik som försökte bygga på samma horisontella och vertikala element som Mondrians konst...fast via musik. Lyckades han?

Även om han var en viktig föregångare inom minimalistisk musik, så är han inte särskilt känd, vare sig idag eller på sin egen tid. Vill man höra något av honom, veta mer om honom och kompositörer influerade av honom, eller få en anledning att lära sig holländska kan man kolla in det här. Köp en cd med pianisten Kees Wieringas tolkning av van Domselaers musik och upplev något nytt! Jag kommer inte göra det, utan ska i stället lägga energi på att finna de musikaliska kompositioner av makarna van Doesburg som tydligen också ska finnas...
För mig är det svårt att uttala sig om de korta, korta stycken man får höra på den kulturella organisationen Do Foundations hemsida (och jag kommer återkomma om jag råkar snubbla över några mer utförliga versioner), men jag tycker det låter vackert, strukturerat och spännande. Eller så är det bara att jag gillar ljudet av ett välstämt piano. Hur som helst så finns det så klart många fler människor som inspirerats av Mondrians konst till att göra musik, och vissa av dem vill till och med visa upp sina arbeten på Youtube.

Dagens Mondrian: Composition with White, Black and Red

Jag listar: Hans Jaffés bästa anledningar till att De Stijl uppstod i Nederländerna!

Back again! Det har varit en hård tid, med en tenta, en tenta och en till tenta, men nu är det över och jag kan se fram emot en lång tids (ett dygn ungefär) slappande och Composition C-skrivande. Lång och knepig rubrik på detta inlägg, vem fan är Hans Jaffé till exempel? Det borde naturligtvis alla redan veta, eftersom jag faktiskt har nämnt den store Mondrian/De Stijl-experten tidigare i ett sammanhang som jag nu totalt glömt bort. I boken "De Stijl: 1917-1931, Visions of Utopia" nämner han i en introduktion några holländska företeelser som på ett eller annat sätt säkerligen har påverkat uppkomsten av De Stijl. Här följer min personliga topp fem-lista över dessa:

5: Jan Vermeer



Denne holländske 1600-talskonstnär är till skillnad från den tenebristiske och dramatiske Rembrandt, som levde samtidigt, ganska lätt att koppla till Mondrian. Båda har något slags strävan efter harmoni och universell stillhet i sin konst, även om deras metoder naturligtvis är radikalt olika. Målningen ovan är ett fantastiskt exempel på det här. De lugna färgerna, den perfekt balanserade vågen och kvinnans stilla kontemplerande ansiktsuttryck...underbart.

4. Baruch Spinoza

Den holländsk-portugisisk-judiske filosofen Spinozas huvudarbete "Ethica ordine geometrico demonstrata" skulle, om man översatte det till svenska, bli "Etiken bevisad på geometriskt vis". Redan där känns det som att vi hittar lite utav vår gamle Mondrian. Den sant rationelle Spinoza följde strikt den euklidiska geometrins form för att bevisa sina olika teser, som slutar i en lära som, enligt Spinoza, ska leda till lycka och ett bra liv. I det här fallet kanske man kan säga att, det rakt motsatt förhållandet Vermeer-De Stijl, handlar om en likhet i metoden mellan Spinoza och De Stijl snarare än målet. Båda använder geometrin för att nå sina mål på bästa och mest säkra vis.

3. Jean Calvin

Ingen holländare kanske, men hans läror har haft stort inflytande i Nederländerna, och en utav de första sakerna de holländska calvinisterna satte igång med var att slå sönder avbildningar av Jesus, helgonen eller vad det nu kunde vara i Hollands kyrkor. Klassisk ikonoklasm alltså och en mentalitet liknande dagens muslimer som dödshotar Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör, men dessutom en mentalitet som har en efterföljare i Mondrian och hans krav på en konst som inte avbildar något naturligt objekt. Både metod och mål hos calvinisterna har likheter med De Stijl-konstnärernas dito. Tilläggas kan att Mondrian var uppfostrad i en strikt calvinistisk familj...

2. Det nederländska språket

På holländska betyder "schoon" både "ren, klar" och "vacker". Säger rätt mycket om nederländsk mentalitet och tradition, och ordets dubbelmening kan tydligt ses både hos Vermeer och Mondrian.

1. Den nederländska naturen

Titta på bilden, visst är de uppodlade markernas kvadratiska form lite lik en Mondrianmålning? Är alltså snacket om en helt icke-representerande konst bara bullshit? Har Mondrian hela tiden i smyg målat av sitt hemlands natur? Är Mondrians geni en jävla bluff? Är han bara en dålig landskapsmålare!? Borde jag i så fall lägga ner den här bloggen och kanske börja skriva om kristna kyrkofäder i stället?
Nja, riktigt så farligt behöver det faktiskt inte vara. Det handlar snarare om en mänsklig vilja att kontrollera och stå över naturen, vilket ofta varit nödvändigt i Nederländerna, eftersom man är olyckligt belägna några meter strax under havsnivå på sina ställen. Jaffé säger:

"The Dutch landscape is, in fact, man-made, using the means of geometry and
precision. This precision has been highly valued in The Netherlands, and De
Stijl group made use of it on order to show, in a visual language, the
triumph of the human spirit over the capriciousness of nature."

Theo van Doesburg säger:

"Gradually the old dream of primitive man becomes reality: to be the master
of his surroundings"

Och med det känns saken utredd på ett tillfredsställande vis

Denna lista skulle kanske kunna komplementeras med typiskt holländska företeelser idag. Droger? Prostitution? Synd? Nej, knappast. Holländsk totalfotboll? Ja, definitivt.

Dagens Mondrian: Compositie in kleur B

Mondrian eller Mondrian- vem är egentligen skönast?

Här ovan ser ni en respektingivande och underbar bild utav Mondrian, som han såg ut de där kreativa, strikta och näst intill självdestruktiva åren i New York. Glöm det sista förresten, även om Mondrian vissa perioder nästan jobbade ihjäl sig, så var det nu han hade hittat sig själv och sitt rätta mål här i livet, vilket syns tydligt på den här bilden. Den visar en man med total insikt och kontroll över vad han gör, målningarna i bakgrunden bara förstärker det intrycket. Tänk om man själv någonsin skulle kunna uppnå en sådan balans och säkerhet i sin tillvaro!

Han hade jobbat hårt för den insikten dock, vilket ni kan se på bilden nedan.

Här ser vi en sluskigt klädd man, med vildvuxet hår och skägg, praktiserandes någon slags form utav teosofisk meditation. Blicken är visserligen koncentrerad, men har också något oroligt och sökande i sig tycker jag mig se. Man skulle kunna se den här bilden som ett porträtt utav en typisk konstnärsbohem, tiden är också från åren strax innan konstnären stack till Paris tror jag. Det är hur som helst en underbar bild och frågan man självklart ställer sig är: vilken upplaga utav Mondrian är egentligen skönast? Båda är ju otroligt härliga, var och en på sitt radikalt annorlunda vis.

Jag gillar båda två, men föredrar nog ändå den övre. Detta beror på att det känns skönt att se en rastlös, sökande konstnärssjäl, som utan att på något vis ge upp, lyckas nå sitt mål. Konstnärsbohemer slutar ju annars ofta sina liv på ett utav följande mer eller mindre tragiska vis:

1. Som nerknarkade, bortglömda, och vid tidig ålder döda, vrak i någon rutten och kackerlackstät lägenhet i Paris, eller ännu troligare, i någon annan stad eftersom man inte längre är cool i Paris och inte har haft några vänner där på länge.

2. Som feta, försoffade och nöjda medelklassmänniskor, kanske jobbandes som bibliotekarier, kanske som lärare.

Mondrian undvek dock att falla i någon utav fällorna och kämpade vidare med sitt sökande och sin övertygelse. Kroppsbehåringen försvann, kostymen dök upp, men idealen fanns fortfarande alltid kvar. Det hade kanske inte varit möjligt utan en relativ berömmelse och rikedom, men å andra sidan hade han gjort sig förtjänt utav båda dessa saker och jag behöver knappast påminna någon om den gamla klyschan om rikedomens och berömmelsens korrumperande och förslöande inverkan på de flesta människor, som han lyckades undvika!

Nu känner jag att jag snart är på väg in i ett hejdlöst hyllande utav Piet Mondrian, vilket inte skulle vara någon ovanlighet precis, så därför avslutar jag med ett sista konstaterande: Det är bra att ta droger, förledas av religion och se förjävlig ut (se den nedre bilden)...men bara om det innebär att man slutar sina dagar med samma livsvisdom som Mondrian (se den övre bilden).

Dagens Mondrian: Composition with double lines and blue

Mondrians arbetsplats

Man skulle kunna säga om Piet Mondrian att han trots all förvirring kring hans personlighet var ruskigt konsekvent i de idéer han hade. Uppdelningen mellan fritid och arbetstid känns rätt svävande och konsten var uppenbarligen något som hade en livsviktig innebörd för honom, vilket naturligtvis alla stora, och de flesta mindre stora, konstnärer hävdar att den har, vilket är anledningen till att alla konstnärer är så konstiga. Att man som konstnär idag är tvungen att se skapandet av sin konst som det viktigaste i livet, ungefär i nivå med andra ganska viktiga saker som syre och föda, är också anledningen till att många utav dessa konstnärer känns väldigt tillgjorda och, om ni ursäktar uttrycket, skitnödiga... i alla fall för en tråkig och inbunden kille som jag. Enligt min, inte helt objektiva, åsikt känns dock Mondrian som en man som var "äkta", vad nu det otroligt luddiga begreppet innebär. Det som jag väldigt ofokuserat försöker komma fram till är att Mondrian inte bara ville skapa sin konst efter sina strikta idéer, utan dessutom var tvungen att ändra sin omgivning efter den och leva "mitt i den". Exemplet jag tänker ta upp är Mondrians ateljé i New York, som i sig är ett härligt exempel på konst enligt mig.

Att den här ateljéns inredning var viktig för Mondrian kanske inte är så konstigt med tanke på att han ska ha haft en utav sina mest intensiva skaparperioder just i New York, och ibland ska ha arbetat tills han bröt ihop och blev sjuk eller började gråta (ungefär som när jag arbetar med den här bloggen!). Det var t.ex. här det massiva arbetet med att omskapa sina gamla målningar tog plats, det arbete som ledde till de transatlantiska målningarna. En hård man, en hård period- klart att det krävdes en hård arbetsplats! Mondrian hade erfarenhet av att designa sina ateljéer sedan tiden i Paris, där han började experimentera med neoplasticistiska mönster på väggarna omväxlande med måleriarbetet. Att han över huvud taget ändrade väggarnas mönster berodde så klart på att de led utav grava strukturella missförhållanden...som de flesta väggar enligt Mondrian förmodligen gjorde.

Med sin andra studio i New York skapade han dock den mest fulländade och helgjutna arbetsplatsen, åtminstone enligt honom själv. Tråkigt nog hade han hunnit bli hela 71 år då han flyttade in 1943 och hann bara verka där i några månader. Hur som helst så var allt utformat enligt Mondrians önskningar, ett exempel på den moderna konstens, och inte minst De Stijl's, nära förhållande till designen. Experimentet med färgade pappersbitar i olika förhållanden till varandra på väggarna fortsatte och resten av färgarna målades om i samma vita färg som staffliet. Allt ifrån bord till radioapparat utformades mycket noggrant och skapade tillsammans en perfekt miljö för Mondrians konstnärsskap. Kanske att jag skulle pröva med samma koncept: en strikt planerad omgivning för mig och min dator under skapandet av Composition C, i stället för den patetiskt kaosartade studentrumstragiken som översvämmar mig i mitt nuvarande läge. Vi får väl se.

Efter Piets död så fick hans vän Harry Holtzman idén att montera ner "väggkonstverken", numera kallade the Wall Works, och de har under 1900-talet visats upp på ett antal olika museum, senast för några månader sedan på Akademie der Künste i Berlin. Här nedan kommer en bild därifrån!

Dagens Mondrian: Diverse "Wall Works" från Mondrians andra studio i New York

Ett meddelande från van Doesburg

En månad sedan jag publicerade det senaste inlägget, jag skulle kunna påbörja en lång ursäkt, men låter istället Theo van Doesburg förklara sakernas tillstånd och ger er på samma gång ett exempel på hur ett uppslag i tidsskriften De Stijl kunde se ut:
Bara så att ni vet...

Det finns mycket att säga om De Stijl-gängets inflytande och intresse för den nya typografin vid den här tiden, men tyvärr inte särskilt mycket som direkt har att göra med Mondrian (så vitt jag vet i alla fall), därför sparar jag detta ämne till en framtida blogg och levererar istället ett bra, och famför allt ett väldigt typiskt, Mondriancitat och ett löfte om att inom några dagar komma med ett seriösare inlägg.

"The emotion of beauty is always hindered by the appearance of an object;the object must be abstracted from any figurative representation."

Dagens Mondrian: Composition with grid 7

"Pir och hav"

Jaha, då var det dags igen. Att jag är försenad har ju nästan blivit en vana och i denna bloggs allras sista inlägg så lovar jag att be om ursäkt för alla förseningar, så behöver jag inte göra det nu. Denna vecka ska det handla om "Pir och hav".

Igår bläddrade jag i min anteckningsbok där jag skriver ner mina idéer till Mondrianartiklar och hittade då de kryptiska orden "Pir och hav", utan någon som helst förklaring. Spännande! Ett mystiskt budskap från mig själv. Men vad betydde det? Jag sökte på Wikipedia (vilket jag naturligtvis aldrig gör annars...eh..jag lovar!) och hittade mängder med information om en japansk manga (One Piece, en utav de bästa) men inget om Mondrian. Jag sökte desperat vidare på webben men hittade ingenting utav värde. En antydan till desperation och panikartat självtvivel började bubbla upp i mitt inre och jag kastade mig över all min samlade Mondrianlitteratur. Till min fasa insåg jag att all mina böcker är på engelska, varför skulle jag då ha skrivit ner det på svenska!? Ofattbart! Jag började bläddra i familjens samtliga konstlexikon för att få en ledtråd. Längst ner i en svåråtkomlig bokhylla i mina föräldrars sovrum fann jag slutligen "Fogtdals konstlexikon", och där fann jag ckså slutligen svaret på gåtan "Vad i helvete menas med "Pir och hav?".

"Pir och hav" är en serie verk där Mondrian försöker beskriva upplevelsen av att stå på en pir som sträcker sig ut i havet- ett ganska naturligt ämnesval för en holländare. Naturligtvis målar han dåinte en naturalistisk avbildning utav havet utan försöker istället hitta strukturerna i denna visuella upplevelse. Jag skulle gissa att "Ocean I" som jag skrev om i förra inlägget är ett verk utav denna typ. Jag nämnde säkert redan då att tanken på en Mondrian som avbildar något så kaosartat och ostrukturerat som havet fascinerar mig. Jag tycker att just detta är ett fantastiskt exempel på Mondrians geni, och hur ett papper med lite tuschstreck på kan förvandlas till ett mästerverk om man vet bakgrunden och tänker sig in i tillkomstsituationen. I min eufori över detta tänker jag bjuda er på en till havsmålning, här i "Pir och hav"-stilen. Den runda formen ska symbolisera jordklotet tror jag, möjligtvis oändligheten. Fascinerande, helt klart fascinerande....

Dagens Mondrian: Pier and Ocean Sea and starry sky

Mondrian live: Moderna Muséet

Äntligen har man då avlagt den helt igenom nödvändiga visiten på Moderna Muséet i Stockholm och beskådat tre härliga tavlor av mästaren själv bland den även i övrigt mycket fina och ansedda samlingen. Resan började inte bra (en missad buss, sedan ett missat tåg, på tredje försöket kom jag till vår huvudstad..), fortsatte på ett obehagligt sätt (en metallbit i den indiska kycklingrullen), blev framåt kvällen nästan provocerande i sitt sätt att vräka missöden över mig (jag fick inte tillbaks min tröja på krogen, hade tappat bort nummerlappen) och slutade med att jag satt bredvid två danskar på vägen hem (jag erkänner att detta sista var en nödlösning för att få resan att verka riktigt miserabel, lyckliga slut suger!), men däremellan fick jag efter mycket om och men sätta min fot innanför Moderna Muséets portar! Tyvärr hann jag inte vara där så länge som jag önskat eftersom jag spenderat ett flertal timmar på Djurgården i jakt på muséet, vilket visade sig vara förgäves som alla säkert vet som någon gång studerat en Stockholmskarta. Men, men, nog om sorger och bedrövelser; att få se en Mondrian i verkligheten var ett måste och jag blev inte besviken.

De två intressantaste tavlorna var de för mig mycket bekanta "Composition with blue and yellow" från 1933 och "Picture II 1936-1942, with yellow, red and blue" från 1936- 1943 ( jag nämnde någon gång att det här med dateringarna var lite skumt ibland va?) , två riktigt typiska Mondriantavlor. Med mitt fantastiska allvetande och konstöga såg jag genast att den sistnämnda målningen var en utav de "transatlantiska" målningarna tack vare de två små inslagen av röd färg som inte var avgränsade av några svarta linjer. Om jag ska gå igenom skillnaderna mellan att se de riktiga tavlorna jämfört med att se dem tryckta i en bok, så tycker jag först och främst om just detta att man kan se att de är målade, att det inte är tryckfärg utan riktig målarfärg som inte är helt jämnt utlagd som man skulle kunna tro. Det känns som om man på ett annat sätt kan föreställa sig skapandeprocessen. Överraskande för mig var att de var mindre än vad jag föreställt mig, lite som med Mona Lisa, förutom att alla vet att den är liten nu för tiden... Denna storlek bidrog till en starkare känsla av perfektion och fulländning, enligt mig.

Den tredje tavlan, "Ocean I" (skapad 1913-1914) var kanske inte lika bra och vacker, men den var nog så intressant. Jag tror inte att jag sett den så många gånger förrut, och en avbildning av havet i kubistisk stil utav Piet "raka linjer" Mondrian, måste ju bli spännande. Annorlunda var också att många inslag hade gjorts med tusch. Först ställde jag mig tveksam till den på grund av den, jämfört med mina favorittavlor, inte lika klara och strikta strukturen, men jag har kommit på mig själv med att tycka om den mer och mer. Det är helt klart en utav de märkligaste "avbildningarna" av havet jag någonsin sett.

Sammantaget kan man säga att jag är mycket nöjd med besöket, inte minst tack vare alla andra fantastiska konstverk utav andra konstnärer som jag också fick ta del av. Rubriken antyder lite att jag kommer leverera fler inlägg om mina besök på lika museum med konst av Mondrian, och jag inser att det skulle vara grymt intressant och ge mer trovärdighet till bloggen. Alltså: så fort jag får tag i gratis flygbiljetter till New York, Amsterdam eller Paris, ska era föväntningar infrias!

Dagens Mondrian 1: Composition with blue and yellow

Dagens Mondrian 2: Picture II 1936-1942, with red, yellow and blue (tänk bort den fula ramen)

Dagens Mondrian 3: Ocean I

Mondrian och kvinnorna

Utforskningen av Mondrians personlighet fortsätter!

Alla tror vi ju (och vill kanske också) att Mondrian ska ha varit en enstöring som var så besatt utav sitt uppdrag inom konsten, så att han omöjligt kunde ha tid för några relationer med det andra könet, eller alternativt att det var hans dåliga eller obefintliga relationer med kvinnorna som bidrog till hans totala fokusering på konsten. Lite som historierna går om Michelangelo, minus de om homosexualitet naturligtvis, eftersom Mondrian ska vara en fullkomligt asexuell människa! Var det så här?

Nja, kanske inte... För det första så fanns det faktiskt kvinnor i Mondrians liv, bland annat flickvännen Marie Simon (som visserligen var teosofist) och Greta Heijbroek som han var förlovad med ett kort tag i Amsterdam, men inget som verkar ha varat särskilt länge eller varit särskilt lyckade. Kvinnor verkar hur som helst ha varit viktigt för Mondrian, vilket man bland annat läst in i vissa av hans blommålningar. Ska vi då se dessa målningar som något slags ersättning eller längtan efter kvinnan? Kanske det. Min teori om Mondrians sexualitet, eller frånvaro av den, verkar också falla rätt rejält. En anekdot berättar om hur den berömda konstsamlaren Peggy Guggenheim (som var ihop med Samuel Beckett ett tag= Respekt!) vilade sitt huvud mot Mondrians axel en gång varpå konstnären passionerat började kyssa henne! Peggy (i århundradets solbrillor) ser ni på bilden här bredvid. Mondrians konstnärsvänner Michel Seuphor och Harry Holtzman talade nog med rätta om en "hälsosam sexuell aptit" hos Mondrian.

Ovanstående "kyssanekdot" var kanske märkligt nog inte heller ett resultat av överdrivet intagande av alkohol, eftersom det berättas om att festerna i New Yorks konstnärskretsar, brukade sluta med allmän fylla förutom den nyktre Mondrian, som enligt den, för den amerikanska abstrakta konsten betydande konstsamlaren Sidney Janis satt "omgiven av sex eller sju kvinnor som alla lyssnade på honom". Detta verkar till min fasa antyda att Mondrian var den där vidrige nykteristen, som går på fester och drar nytta av alla andras berusning för att få tjejer. Eller så var han bara van vid att umgås som ensam man med stora grupper kvinnor. Vid sekelskiftet umgicks han med en holländsk kvinnlig konstnärsgrupp, kallade "joffers". På foton kan man se honom stå ensam, lite undanskymd, bland denna grupp av välklädda kvinnor.

Det verkar som att man kan se Mondrian på olika sätt även när det gäller detta ämne, vilket väl är föga överraskande vid det här laget. Men jag avskräcks inte och kommer låta analysen fortsätta, för att möjligtvis nå någon slags slutsats i slutet utav bloggens livstid. Tills vidare får ni välja själva om ni vill se Mondrian som en tillbakadragen pimp, kåt nykterist, både och, eller något helt annat.

Dagens Mondrian: Devotie

En anekdot och en sensmoral

Jag har brutit mot löftet jag gav i första inlägget, och den här gången har jag inte ens förvarnat om det! Hur ska en så ostrukturerad person som jag kunna skriva en blogg om Mondrian? jag borde hitta på något straff åt mig själv, men eftersom jag just haft mitt livs värsta arbetsdag (de är inte överdrivet många), så anser jag att det redan är avklarat. Vad värre är så har jag inte kommit på, eller läst in mig på, något ämne ännu, så i min enfald tänkte jag att jag med min omätliga "blogg-om-Mondrian"-rutin helt enkelt skulle testa att freestyla lite. Hittills har det gått rätt bra tycker jag, men det blir värre nu när jag verkligen måste börja skriva om något väsentligt istället för att sysselsätta mig med den omständliga presentationen.

Alltså: Mondrian satt en gång och snackade med sin polare Carl Holty i New York. Eftersom det inte var jag eller någon utav er (eventuella) läsare, så var ämnet inte fotboll, brudar eller festen i fredags (även om sådant säkert också behandlades då och då) utan konstnären Juan Gris. Holty hade säkert tagit upp den analytiske och formelle kubisten Gris för att göra Mondrian glad, men icke sade nicke. Mondrian visade sig till Holtys förvåning inte vara något större fan av spanjoren. Detta var hans förklaring, smidigt översatt till svenska: "Åh, han är alldeles för kylig och intellektuell för mig!"

Jag läste detta och i samma stund började min världsbild förändras. När Mondrian svarar på frågan om vilken konstnär han verkligen uppskattar, så säger han (på modern svenska): "Matisse, han är en grym kolorist!" Jag var i upplösningstillstånd. Vem var egentligen denne Mondrian, som jag hade bestämt mig för att ägna ett helt år utav mitt dyrbara liv till. Den fruktansvärda sanningen verkade vara att han var en lika förvirrande och motsägelsefull personlighet, som jag själv och de flesta andra människor omkring mig. Vilket naturligtvis gör hela saken så otroligt mycket intressantare. Att skriva en blogg om någon som man från första början har perfekt koll på, är ju, i alla fall för ens egen del, inte särskilt utvecklande.

Vad är då sensmoralen i hela denna historia, jo denna: "En person som chockar dig genom att inte vara vad du trodde att han/hon var, kanske egentligen är mycket intressantare än vad du från början hade trott!" Lär av denna (visserligen illa formulerade) visdom och bli lite bättre, lite coolare, lite intressantare och, kort sagt, lite mer Mondrian.

Dagens Gris: The sunblind

Dagens Matisse: Le Danse

Dagens Mondrian: Tableau No. 4; Lozenge Compsition with Red, Gray, Blue, Yellow and Black

Revisionisten Mondrian

Tillbaks från Masaccio och Michelangelo, nu är det Mondrian som gäller igen!

När man läser i böcker om Mondrian, vilket man ju rätt ofta gör, så upptäcker man ibland att det verkar vara en väldig oklarhet runt datumen för målningarnas skapande. Ibland beror det såklart på att det är en tidig och kanske inte speciellt känd eller viktig målning av konstnären, som han själv inte brytt sig om att datera. Mer konfunderad blir man när det börjar stå saker som "Compositie, 1939/ Trafalgar Square, 1939-43, 1939/1943" under en målning. Ok, vad menas? Är den gjord 1939 eller 1943? Tog det fyra år att göra den? Eller gjorde han halva målningen 1939 och den andra halvan 1943? Är man nyfiken på hur det egentligen ligger till, så kan man läsa boken "Mondrian: The transatlantic paintings" av Harry Cooper, Mondrianexpert och Ron Spronk, expert på tekniska undersökningar av målningar, dessutom bärande på ett roligt efternamn.

Denna bok berör hur Mondrian ändrade ett flertal målningar skapade i Paris och London, sedan han kommit till New York, och bjuder på intressanta teorier om tankarna bakom Mondrians konst samt en hel del spännande detektivarbete. Mondrian flyttade till New York hösten 1940 och påbörjade där en annan inriktning i sin konst som jag redan varit inne på. Det intressanta med dessa "transatlantic paintings" (benämningen kommer naturligtvis ifrån just det faktum att Mondrian jobbade på dem både i Europa och USA) är att de på så sätt hamnade i skarven mellan två olika perioder i Mondrians konstnärsskap. Exempel på förändringar i målningarna är svarta linjer som förflyttats och, mest typiskt för den nya stilen, nya färgelement inlagda mellan de svarta linjerna utan att vara avgränsade av nya linjer. Det kan låta som en simpel förändring men det är i själva verket en mycket viktig förändring, som inte hade förekommit tidigare under Mondrians neo-plasticisistiska period, och den pekar framåt mot verk som "Broadway Boogie Woogie". Mondrian sade också att han tyckte att de nya färgelementen gav hans målningar "mer boogie woogie", vilket jag skrev om i mitt andra Mondrianinlägg.

Det står snabbt ganska klart för den som läser boken att Mondrian tog detta på djupaste allvar. I en anekdot berättad av Charmion von Wiegand, amerikansk konstnär och nära vän till Mondrian, är exempelvis konstnären djupt bekymrad över hur ett litet svart färgfält ska inplaceras i en målning. Mondrian använde sig bland annat av pappersremsor som han placerade ut över konstverken för att kunna se hur målningen skulle se ut med en viss förändring eller hur ett nytt element bäst skulle kunna införas. Det är ett märkligt och intressant faktum att Mondrian faktiskt bara gjorde tre helt nya målningar under hela sin nästan fyraåriga period som han spenderade i New York, trots att han hela tiden jobbade intensivt.

Vad gäller dateringen så var det, åtminstone inom konstvärlden, något mycket ovanligt när Mondrian skrev in två årtal på sina tavlor. Dessa två år betyder i Mondrians fall inte (som man skulle anta gällande exempelvis en bok daterad på detta vis) att han jobbat kontinuerligt på tavlan mellan dessa två år, utan snarare att han återvänt till en målning en eller fler gånger vid ett visst tillfälle och gjort om den. Detta sker dock inte i alla målningar som Mondrian gjort på detta sätt utan, tycks det som, när han själv tyckt att dessa olika faser i målningens historia varit en viktig del i själva konstverkets mening. Det kompliceras ytterligare av att det är svårt att veta vad Mondrian avser med ett visst årtal. När den första målningen påbörjades? När den avslutades? Han verkar heller inte alltid använda ett enhetligt system och i ett fall ska han ha chansat och skrivit att en målning påbörjades 1915 när det i själva verket var från 1918 ch dessutom hade reviderats 1941! Så förvirringen och spekulationerna lär fortsätta, även efter en grundlig läsning av de ambitiösa Mondriandetektiverna Spronk och Cooper. Det är hur som helst ytterligare ett intressant inslag i ett unikt konstnärsskap.

Dagens Mondrian: Trafalgar Square

Jag listar: Mondrians bästa trädmålningar!

Dags för säsongens första topplista! Jag tror att jag svamlade om en tio-i-topp i förra inlägget, men nu blir det en fem-i-topp i stället. Jag gillar hårda urval... Om listan är det väl inte så mycket mer att säga. Det är ett helt och hållet personligt val och om någon har invändningar så är han/hon fullt välkommen att dela med sig av dem. Vad gäller namn och årtal på tavlorna så hittar man lite olika uppgifter här och var beroende på att folk som bekant talar olika språk och att det ibland varit lite knepigt att datera tavlorna även för experter. Jag beklagar den varierande kvalitén och storleken på bilderna.

5. The grey tree, 1911

Här har vi Mondrian på gränsen till att gå över till kubism och, så småningom, ren abstraktion. Än så länge är det lätt att se att detta är ett träd, man skulle till och med kunna lockas att tro att det är en ganska naturalistisk avbildning av ett träd i ett snölandskap. Det intressantaste tycker jag kanske är att jämföra den med målningen på andraplats på den här listan för att se den snabba utvecklingen i Mondrians konstnärsskap. I vilket fall som helst är det en cool, stämningsfylld målning.

4. Row of eleven poplars in red, yellow, blue and green, 1908

Vilken sprakande målning! Mycket holländsk samtidigt som den känns helt utomjordisk. Om en soluppgång/solnedgång ser ut så här på den nederländska landsbygden så tänker jag bosätta mig där när jag pensionerat mig från mitt jobb som universitetsprofessor. En av de första Mondrianmålningarna som jag verkligen gillar.

3. Woods near Oele, 1908

Vilken drog måste man ta för att en skog ska se ut så här? Konstiga färger på den bild jag hittade på nätet dock...

2. Composition Trees 2, 1912-1913

Härligt, nu börjar det likna den Mondrian man känner igen! Detta är faktiskt en utav de allra sista måningarna där Mondrian verkligen avbildar något. Trädens betydelse i Mondrians målningar framgår ganska klart, tycker jag, av att det var det sista han väljde att avbilda innan han bestämde sig för att måla helt "rena" abstraktioner.Från den här målningen och framåt går en rak linje till de brömda De Stijl-målningarna. Dessutom är den vacker och spännande att titta på.

1. Avond: The red tree, 1908-09

Glöm det jag skrev om nr. 5 på den här listan. Den är inte stämningsfull. I denna målning kan vi snacka s t ä m n i n g. Först tyckte jag att den var rätt lik "Eleven poplars..." men där tog jag grovt fel. Om det är så här man känner när man tittar på ett öde träd på den nederländska landsbygden, så stannar jag nog hemma i Sverige, eller ännu hellre i något land ännu längre bort från denna ödsliga, skräckinjagande vision. Expressionistisk med klar inspiration från Mondrians landsman van Gogh och ett intressant experimenterande med färger. För Mondrian skulle den säkert symbolisera någon slags religiös uppfattning om naturen, och det vilar ett speciellt lugn över den. Jag kan i vilket fall som helst inte undgå att tycka den är obehaglig, men samtidigt mycket bra. Given etta.

Nu ska jag åka till Toscana i två veckor och bland annat kolla in Florens och renässanskonst, och jag är näst intill övertygad om att jag inte kommer orka leta upp något Internetcafé och skriva inlägg på den tiden, så Composition C tar helt enkelt ett litet sommarlov nu. I'll be back..

Den blomstertid nu kommer...

Nu har jag sommarlov, solen skiner, fåglarna kvittrar och som vanligt är vi på väg mot den varmaste svenska sommaren i mannaminne. Vad passar då bättre än att ta upp Mondrians blommålningar? Naturligtvis ingenting, så därför gör jag det nu.

För många som exempelvis hört anekdoten när Mondrian på ett matställe ber om en ny plats efter att ha fått sitta vid ett fönster eller när han noga påpekar för en reporter att tulpanen i hans ateljé är av plast och att han har färgat om bladen för att undvika det naturliga gröna (!), kanske det låter lite märkligt att Mondrian har ägnat så mycket tid av sitt konstnärsskap åt blomstermålning, och själv så uttryckte han inte heller någon större glädje över dessa konstverk, utan hävdade att han gjorde dem mest för pengarnas skull. En gång ska han bland annat ha sagt att om hans ekonomiska succé med blommålningar fortsatte, så skulle han sluta att måla!

En som har haft betydligt större behållning av blommålningarna är en man vid namn David Shapiro. Denne Shapiro är poet och konsthistoriker och ligger bakom boken "Mondrian: Flowers" där Mondrians bukett av blomstermålningar finns samlade. Det är vackra och stillsamma målningar som faktiskt inte känns helt malplacerade i relation till hans senare abstrakta verk. Stillheten och intresset för strukturer är mycket närvarande även här.

Jag har tidigare dissat ett konstverk från tiden innan Mondrian började med sina välkända abstrakta målningar men nu är det på sin plats att påpeka att jag inte alls tycker illa om alla hans ickeabstrakta konstverk. Jag kan hålla med Shapiro om att denna sida av Mondrian kanske borde få större uppmärksamhet, och jag kommer förmodligen ägna flera blogginlägg åt detta, som kanske kommer bidra med en lite annorlunda bild utav denna mångbottnade konstnär. I detta syfte kommer jag säkert berätta om en kul grej som Mondrian sade om Juan Gris och Henri Matisse...men det blir en annan gång.

Nu är det blommorna det handlar om. Ganska snabbt märker man att krysantemum verkar vara en favorit hos Piet. Den nederländska nationalsymbolen tulpanen är dock påfallande underrepresenterad bland solrosor och amaryllis. Krysantemumen med dess invecklade uppbyggnad kan lätt få en att tänka att det helt enkelt var en möjlighet för Mondrian att flasha med sin utomordentliga målarteknik, men sanningen ligger kanske snarare i (vill både jag och Shapiro tro) att Mondrian såg en chans till att utveckla sina geometriska intressen och att försöka fånga blommans speciella struktur. Geometri och struktur är som bekant två nyckelord i Mondrians mest berömda konst. Blommorna är inte heller i bukettform, utan Mondrian föredrog att avbilda enskilda blommor för att kunna ägna uppmärksamhet åt varje enskild blommas uppbyggnad. Shapiro påpekar hur exakt och nästan vetenskapligt många utav blommorna är målade, samtidigt som Mondrian var i ett världsfrånvänt, teosofiskt och symbolistiskt stadium av sitt liv. Å andra sidan skiner dessa drag hos konstnären också igenom. Det finns en tidlös känsla hos konstverken. Just denna blandning av matematisk precision och religiös känsla är ytterligare ett kännetecken som också återkommer i exempelvis de neo-plasticistiska målningarna. Att Mondrian inte själv uppskattade denna aspekt av sin konst kanske har att göra med att han senare i livet inte hade någon plats för blommålningar i sitt hårda teoretiska ramverk, men när han gjorde dem var de säkerligen i högsta grad verk gjorda med stor eftertanke och mening. Det gör det lätt att beröras av dem än idag, inte minst av konservativa konstälskare som jag behandlat tidigare i denna blogg och som säkerligen fnyser åt Mondrians konstnärstalang i vanliga fall!

Alla dessa konstverk är inte så naturalistiska ska påpekas. Många utav dem verkar vara expressionistiska, liknande landsmannen van Gogh (här kan man göra en intressant jämförelse mellan de två nederländska giganternas solrostavlor), och i vissa kan ckså intresset för abstraktioner märkas tydligt. Symbolismen är också mycket vanligt förekommande, vilket så klart har att göra med Mondrians religiösa sida. Shapiro tror att man kan utläsa något om konstnärens natur i målningarna och att det kanske var detta som gjorde att han tog avstånd från dem senare, ett slags motvilja mot de egna passionerna. Jag känner att det helt klart finns många intressanta aspekter på Piet Mondrians personlighet som är värda att utforska. Men nästa inlägg ska fortsätta på det botaniska spåret och handla om träd! Varför inte i form utav en tio-i-topp-lista på klassiskt nördmaner?

Dagens Mondrian: Blue Chrysanthemum

Det ofullbordade mästerverket

Eftersom jag har festat hela natten och eftersom ni fick läsa ett så långt och saftigt inlägg förra veckan, så kommer här ett rätt kort inlägg som ska beröra konstverket "Victory Boogie-Woogie" som jag redan nämnt i samband med Mondrians "boogie-woogieperiod" i New York på 40-talet. Denna målning tyder på en vidare utveckling i Mondrians konstnärsskap, som redan hade synts i "Broadway Boogie-Woogie" men här tas ett steg längre, med ett ännu mindre inslag av strikta linjära former. Tråkigt nog får vi aldrig veta hur Mondrian skulle fortsatt sin nya idé: den första februari 1944 dog han nämligen av lunginflammation och lämnade sitt verk ofullbordat. Bakgrunden till verket är Mondrians förväntning att andra världskriget snart var vunnet (vilket han ju skulle få rätt i något år senare) och detta gav upphov till en tavla fylld av glädje och energi. Målningen är i den rombform som är karakteristisk för många utav hans målningar, som i sig är ett intressant ämne att kanske ta upp i ett annat inlägg. Just känslan av att konstverket inte riktigt är klart gör också att mycket utav det strikta som är så närvarande i mycket av Mondrians övriga konst, till stor del försvinner till förmån för något mer levande. Den holländske konstprofessorn Hans L. C. Jaffe skriver i boken med det fantasifulla namnet "Mondrian" att tavlan mer kan ses som ett pågående arbete än som en egentlig målning. Detta ger så klart en intressant inblick i hur Mondrian skapade sina verk, även om det är svårt att veta exakt hur han hade tänkt sig just denna målning. Slutorden i detta inlägg överlåter jag till Jaffe: "...it may also be symbolic that Victory Boogie Woogie remained unfinished, as unfinished as the victory." Väl talat, Hans!

Dagens Mondrian: Victory Boogie Woogie

Jag vs. Fred Ross

Det finns först och främst två anledningar till att jag skriver det här inlägget. Dels beror det på en instinktiv kärlek till Mondrian och en instinktiv motvilja mot ARC (Art Renewal Center), dels beror det på att jag just nu läser en kurs i estetik vilket möjligtvis ger mig bättre förutsättningar att uttrycka mina instinkter i ord. Det finns också först och främst en stor anledning till att jag inte vill skriva det här inlägget, nämligen frågan om det inte är hybris att med bara några veckors estetikstuderande bakom sig, ge sig in i debatt mot en kille som tänkt, debatterat och jobbat med konst i ungefär 586 år. Å andra sidan saknas det inte direkt hybris hos ARC och Fred Ross heller (ja, ja, ja, jag ska snart förklara vilka det är): "ARC is the Eye of the Storm, at the core, hub and center of a major cultural shift in the art world. "

ARC är ett gäng bittra konstintresserade, ledda av den karismatiske Fred Ross, som vill få tillbaks respekten för rejält konsthantverk och strikt akademiskt tränad konst. Därmed vill de också uppvärdera den akademiska konst som gjordes under sent 1800-tal, och var mycket högt värderad utav samtiden, men i princip har blivit ritualslaktad av de flesta konstteoretiker under stora delar av 1900-talet. Dessa mål har jag egentligen ingenting emot, utan tycker tvärtom att de förmodligen kan vara rätt bra. Värre är det med det extrema modernismhat som inte minst Ordförande Ross ger uttryck för: "I know now absolutely that nearly all the works by most of the famous Modernists are truly awful on all fronts." , eller när han är på sitt bästa humör:

If somebody doesn't explain to everybody why they're not really any good, and why they're not really even artists, and how the whole thing is a hoax, then they will continue their propaganda and continue brainwashing our children and intimidating them into feeling stupid if they don't go along to get along ... and they'll do it unopposed.

Mondrian nämns inte så mycket ska erkännas (förutom i samband med ett skämt rörande Rubiks kub), däremot kastas det ordentligt med skit på Pollock och deKooning, och till och med på killar som Matisse, Cezanne och Picasso. Det hävdas att hela 1900-talet varit ett enda stort bedrägeri från den etablerade konstvärldens sida, av bland annat ekonomiska skäl (det går snabbare att producera "modern konst"). I artikeln "Abstract art is not abstract and definitely not art" hävdar Ross att precis som exempelvis en droppe blod på ett papper eller vågor som slår in mot en strand kan vara vackra och intressanta, så kan en tavla av Mark Rothko också vara detta...men det är inte konst. Varför det inte heller är abstrakt är en lång historia jag inte orkar dra nu. Men varför skulle abstrakt konst, konceptuell konst och installationer inte vara konst? Det är uppenbart att Ross har en mycket snäv syn på vad konstens syfte är och hur man ska framställa det (när Ross säger konst är det enbart målad konst som kommer på fråga verkar det som). Detta är ju ett problem i sig, då man ofta när man diskuterar konst menar konst i vid bemärkelse, alltså även film, musik o.s.v. Om man kan uppskatta musik och teater som konst, borde det väl inte vara något problem att uppskatta en installation på samma vis?

På frågor-och-svar-avdelningen på ARC:s hemsida http://www.artrenewal.org (största onlinemuséet på nätet!) svarar Brian K. Yoder på den klassiska frågan "Vad är konst?". Konst är enligt Yoder ett slags "work of expression", precis som journalism och IKEA-manualer. Det som gör konst till konst (och här snackar Yoder om även musik och teater som konst) är att man bearbetar aspekter av verkligheten via ett visst medium, t.ex dans eller skulptur. "The artist "fictionalizes" reality in order to highlight some idea he thinks is important...". Yoder fnyser åt idéen att det skulle vara omöjligt att exakt definiera vad konst är, han har ju precis gjort det, så vad är problemet? Ok, min fråga är varför exempelvis ett stycke av Mozart "fictionalizes reality" och inte en abstrakt målning gör det. Varför finns det "aspekter av verklighet" i ordlös musik men inte i De Stijl-målningar? Jag håller med om att man kanske inte ska likställa design och dylikt med konst...men handlar det kanske inte snarare om att konst, för att vara konst, ska avbilda idéer eller konstnärens känslor, som ju mycket väl kan vara abstrakta, vilket visar sig i en mängd olika konstformer? Vidare anser Brian att bra och dåligt handlar om att uppfylla sitt syfte, och att det därmed går att objektivt definiera vad som är bra och dålig konst. Dålig konst är dålig eftersom den inte kan förmedla sin idé eller sin aspekt av verkligheten till folk. Enligt mig är detta helt enkelt fel. Återigen är det musik som jag anser vara det främsta skälet till detta. Är det enklare att förstå ett musikstyckes idé än en abstrakt målning? Och vilket slags idé och verklighet pratar han egentligen om? Mycket musik görs väl helt enkelt för att vara vacker? Jag börjar inse att detta redan är ett löjligt långt inlägg och att detta är en otroligt komplicerad diskussion, vilket alla vet som har läst min kurslitteratur i estetik: "An introduction to the philosophy of art" av Richard Eldridge. Köp den och fortsätt diskussionen själva om ni nu tror att det är så enkelt!

Dagens substitut för Playboy hemma hos familjen Ross: Bouguereau "The birth of Venus"

Dagens Mondrian: Composition with Red, Blue and Yellow

Mondrian och folkets opium

Jean Calvin (1509-1564) var en sträng fransman som var en utav de viktigaste personligheterna i det vi brukar kalla för reformationen på 1500-talet. Utled på den katolska kyrkans hycklande och längtande efter en återgång till den sanna kristendomen, så som den beskrevs i Bibeln, drev han en väldig rörelse, calvinismen, som skulle komma att ha stort inflytande i, först och främst, Geneve där calvinisterna hade sitt högkvarter, men också i Skottland och Nederländerna.

Även om Nederländerna idag räknas till ett utav världens mest sekulariserade länder, så brukar folk ändå ha en benägenhet att förklara nästan alla landets företeelser, från tulpaner till fotboll, med calvinismen. Piet Mondrian slipper naturligtvis inte undan, eftersom han växte upp under en strikt calvinistisk far. Det var dessutom denne man som inspirerade lille Pieter (som han hette då) till att börja måla. När det var dags för utbildning var det självklart en kristen skola som gällde, så det är inte konstigt att religion kom att ha ett stort inflytande på konstnärens liv och verk. Efter att ha genomlevt något utav en kris några år efter sekelskiftet fördjupades det religiösa intresset, dock inte nödvändigtvis i riktning mot calvinismen, utan tvärtom mot katolicism, kinesisk visdom och framför allt teosofi.

Teosofi är en, eller snarare flera, trosuppfattningar som rätt många säkert har hört talas om, men som väldigt få förmodligen begriper, vilket säkerligen är en utav poängerna med denna märkliga rörelse. Det handlar i alla fall om att man genom att ta intryck av olika religioner kan nå någon slags högre visdom och att finna sanningen genom en ursprunglig religion som alla andra religioner skapats från. Krydda med lite karma, involution (?), och livsmonader så har du Det Teosofiska Sällskapet (i vilket Mondrian inträdde 1909) i ett nötskal. Stora teosofiska mästare är, enligt sällskapet självt, bland annat Jesus, Buddha och Platon. Vem skulle inte vilja gå med i en sådan religion?

Det känns kanske lite jobbigt att se Mondrian som en new age-flummare, och man kan inte bara bortförklara det med dåligt sällskap (vännen Cornelis Spoor) och allmänt grupptryck (teosofi var "inne" hos många konstnärer och intellektuella vid den här tiden). Faktum är att teosofi var en viktig influens i mycket utav Mondrians tänkande och konstnärsskap, och ett viktigt led i hans utveckling mot neo-plasticismen. Mest uppenbar är den under Mondrians Symbolism-period, då han bland annat skapade den mycket religiösa och mystiska triptyken "Evolution", en målning som han senare i livet uttryckte sin avsky för, vilket jag har full förståelse för. Den är visserligen fascinerande på sitt eget speciella vis, men hans religiösa teorier skulle framställas mycket mer intressant i senare verk. Se målningen och döm själva.

Dagens Mondrian: Evolution

Mondrian goes boogie-woogie

Just boogie woogie är kanske inte vad som först dyker upp i huvudet när man tänker på vår käre Mondrians konst, men faktum är att när Mondrian kom till den pulserande storstaden New York 1940 (där han skulle stanna fram till sin död 1944) tog hans konst en ny vändning, som bland annat baserades på konstnärens, kanske lite oväntade, fascination för boogie woogie, jazz och modern dans. Tyvärr väntade Mondrian uppenbarligen lite för länge med denna innovation, eftersom han bara hann färdigställa ett (möjligtvis ett och ett halft om man räknar den ofullbordade "Victory Boogie Woogie") verk i denna stil, nämligen den mästerliga "Broadway Boogie Woogie". I denna tavla uppenbarar sig hans fascination för storstadens atmosfär och liv, samt kanske också New Yorks speciella struktur med sina skyskrapor, tunnelbanor och kaotiska trafik. Borta är de strikta svarta linjerna, kvar är bara diverse olika färgfält utplacerade i ett sprakande men ändå strikt genomtänkt mönster. Många experter har sett det som att Mondrian här var på väg tillbaka till en slags naturalism, man har velat se "Broadway Boogie Woogie" som en bild föreställande New York, medan andra menar att bilden enbart är inspirerad utav staden. Om detta får de lärde (jag hör inte dit än) gärna tvista, själv nöjer jag mig med att må bra av verkets speciella skönhet, poängtera dess betydelse för den myriad av abstrakta expressionister som senare skulle befolka "the Big Apple" samt sist men inte minst önska att så snabbt som möjligt få ta mig till Museum of Modern Art i New York för att få se det med egna ögon.

Dagens Mondrian: Broadway Boogie Woogie

Klarhet! Säkerhet! Ordning! De Stijl!

Vad kan passa bättre som ämne för första riktiga inlägget i denna blogg än den konstnärliga rörelse som man kanske mest förknippar med Piet Mondrian, nämligen De Stijl! Ledande i denna rörelse, och också upphovsmannen bakom magasinet med samma namn (publicerad mellan 1917 och 1928), var inte Mondrian som man kanske skulle kunnat tro, utan en driven kille vid namn Theo van Doesburg (bilden till höger), som jag säkerligen kommer få anledning att återkomma till i senare inlägg. Övriga viktiga medlemmar var exempelvis Bart van der Leck, skulptören Georges Vantongerloo, arkitekten J.J.P. Oud och arkitekten och möbeldesignern Gerry Rietveld (De Stijl har haft stort inflytande även på arkitektur och design).

Inom De Stijl, eller neoplasticism som är en annan beteckning för dessa idéer, ville man hitta den ultimata harmonin genom total enkelhet och abstraktion. Man satte matematisk struktur i motsats till det barocka inom konsten. Färgmässigt var det svart, vitt, grått samt primärfärgerna blått, gult och rött som gällde. Punkt. Detta kanske kan verka som en väldigt cynisk och kall version av konst, men faktum är att syftet förmodligen var precis tvärtom. I tider av världskrig och allmänt oförstående folk emellan ville upphovsmännen bakom De Stijl hitta ett slags universiellt "språk" i konsten, befriat från ideologiska och nationalistiska förtecken. Detta uppdrag både förenklades och försvårades av Nederländernas neutralitet i första världskriget, vilket ju också innebar en avskärmning från övriga Europas konstvärld.

Personligen anser jag att Mondrian, och de övriga i De Stijl-gänget gjorde grym konst. Där många andra bara ser fyrkanter och linjer, ser jag ett fantastiskt utnyttjande av färgernas mest grundläggande kvaliteter som resulterar i något som närmast kan kallas konstnärlig perfektion. Detta gäller naturligtvis först och främst Mondrian, som ju alla vet var geniet i gruppen, och också den viktigaste teoretikern tillsammans med van Doesburg. Just teori var mycket viktigt för De Stijl: man skulle kunna säga att den driver rationalismen till sin spets, konst ska baseras på ren logik och förnuft. För Mondrian fanns till och med rent religiösa innebörder i förhållandet mellan vertikala och horisontella linjer. De mer mystiska teorierna bakom De Stijl kom för övrigt i hög grad från en filosofisk matematiker med det skönt klingande namnet Schoenmaekers. Så se upp nästa gång du ser några röda och blåa fyrkanter, bakom dem kan finnas religiösa meningar och konstnärliga teorier långt djupare än du kan föreställa dig.

Dagens Mondrian: Composition with Large Blue Plane, Red, Black, Yellow and Grey

Composition C: Programförklaring

Detta är första inlägget i Composition C, en blogg som kommer beröra den nederländske konstnären Piet Mondrian och min syn på honom. Innan jag börjar måste några viktiga förutsättningar klargöras.

Bloggen kommer skrivas i exakt ett år, med en post varje vecka. Sedan kommer den läggas ner. Varje inlägg måste på ett eller annat vis handla om Piet Mondrian. Tanken är att att min och eventuellt läsarens kunskap om/bekantskap med Mondrian ska öka efter varje inlägg. Frågor, kommentarer och önskningar från allmänheten är naturligtvis välkomna.

Jag vill klargöra att jag inte på något vis är någon slags Mondrianexpert, snarare är bloggen ett redskap för mig att eventuellt bli just detta. Bloggen kommer kretsa kring mina egna högst subjektiva åsikter och tankar vilket bara är att acceptera, även om det säkert finns många andra som "förstår sig på" Mondrians konst bättre än jag. Någon speciell kronologisk eller tematisk ordning på posterna kommer för övrigt inte att finnas.

Jag är medveten om att detta förmodligen bara är en fix idé, men fixa idéer finns det alldeles för få av.

Dagens Mondrian: Composition with Yellow, Blue and Red