Mondrian och kvinnorna

Utforskningen av Mondrians personlighet fortsätter!

Alla tror vi ju (och vill kanske också) att Mondrian ska ha varit en enstöring som var så besatt utav sitt uppdrag inom konsten, så att han omöjligt kunde ha tid för några relationer med det andra könet, eller alternativt att det var hans dåliga eller obefintliga relationer med kvinnorna som bidrog till hans totala fokusering på konsten. Lite som historierna går om Michelangelo, minus de om homosexualitet naturligtvis, eftersom Mondrian ska vara en fullkomligt asexuell människa! Var det så här?

Nja, kanske inte... För det första så fanns det faktiskt kvinnor i Mondrians liv, bland annat flickvännen Marie Simon (som visserligen var teosofist) och Greta Heijbroek som han var förlovad med ett kort tag i Amsterdam, men inget som verkar ha varat särskilt länge eller varit särskilt lyckade. Kvinnor verkar hur som helst ha varit viktigt för Mondrian, vilket man bland annat läst in i vissa av hans blommålningar. Ska vi då se dessa målningar som något slags ersättning eller längtan efter kvinnan? Kanske det. Min teori om Mondrians sexualitet, eller frånvaro av den, verkar också falla rätt rejält. En anekdot berättar om hur den berömda konstsamlaren Peggy Guggenheim (som var ihop med Samuel Beckett ett tag= Respekt!) vilade sitt huvud mot Mondrians axel en gång varpå konstnären passionerat började kyssa henne! Peggy (i århundradets solbrillor) ser ni på bilden här bredvid. Mondrians konstnärsvänner Michel Seuphor och Harry Holtzman talade nog med rätta om en "hälsosam sexuell aptit" hos Mondrian.

Ovanstående "kyssanekdot" var kanske märkligt nog inte heller ett resultat av överdrivet intagande av alkohol, eftersom det berättas om att festerna i New Yorks konstnärskretsar, brukade sluta med allmän fylla förutom den nyktre Mondrian, som enligt den, för den amerikanska abstrakta konsten betydande konstsamlaren Sidney Janis satt "omgiven av sex eller sju kvinnor som alla lyssnade på honom". Detta verkar till min fasa antyda att Mondrian var den där vidrige nykteristen, som går på fester och drar nytta av alla andras berusning för att få tjejer. Eller så var han bara van vid att umgås som ensam man med stora grupper kvinnor. Vid sekelskiftet umgicks han med en holländsk kvinnlig konstnärsgrupp, kallade "joffers". På foton kan man se honom stå ensam, lite undanskymd, bland denna grupp av välklädda kvinnor.

Det verkar som att man kan se Mondrian på olika sätt även när det gäller detta ämne, vilket väl är föga överraskande vid det här laget. Men jag avskräcks inte och kommer låta analysen fortsätta, för att möjligtvis nå någon slags slutsats i slutet utav bloggens livstid. Tills vidare får ni välja själva om ni vill se Mondrian som en tillbakadragen pimp, kåt nykterist, både och, eller något helt annat.

Dagens Mondrian: Devotie