Dags för säsongens första topplista! Jag tror att jag svamlade om en tio-i-topp i förra inlägget, men nu blir det en fem-i-topp i stället. Jag gillar hårda urval... Om listan är det väl inte så mycket mer att säga. Det är ett helt och hållet personligt val och om någon har invändningar så är han/hon fullt välkommen att dela med sig av dem. Vad gäller namn och årtal på tavlorna så hittar man lite olika uppgifter här och var beroende på att folk som bekant talar olika språk och att det ibland varit lite knepigt att datera tavlorna även för experter. Jag beklagar den varierande kvalitén och storleken på bilderna.
5. The grey tree, 1911 
Här har vi Mondrian på gränsen till att gå över till kubism och, så småningom, ren abstraktion. Än så länge är det lätt att se att detta är ett träd, man skulle till och med kunna lockas att tro att det är en ganska naturalistisk avbildning av ett träd i ett snölandskap. Det intressantaste tycker jag kanske är att jämföra den med målningen på andraplats på den här listan för att se den snabba utvecklingen i Mondrians konstnärsskap. I vilket fall som helst är det en cool, stämningsfylld målning.
4. Row of eleven poplars in red, yellow, blue and green, 1908
Vilken sprakande målning! Mycket holländsk samtidigt som den känns helt utomjordisk. Om en soluppgång/solnedgång ser ut så här på den nederländska landsbygden så tänker jag bosätta mig där när jag pensionerat mig från mitt jobb som universitetsprofessor. En av de första Mondrianmålningarna som jag verkligen gillar.
3. Woods near Oele, 1908
Vilken drog måste man ta för att en skog ska se ut så här? Konstiga färger på den bild jag hittade på nätet dock...
2. Composition Trees 2, 1912-1913
Härligt, nu börjar det likna den Mondrian man känner igen! Detta är faktiskt en utav de allra sista måningarna där Mondrian verkligen avbildar något. Trädens betydelse i Mondrians målningar framgår ganska klart, tycker jag, av att det var det sista han väljde att avbilda innan han bestämde sig för att måla helt "rena" abstraktioner.Från den här målningen och framåt går en rak linje till de brömda De Stijl-målningarna. Dessutom är den vacker och spännande att titta på.
1. Avond: The red tree, 1908-09
Glöm det jag skrev om nr. 5 på den här listan. Den är inte stämningsfull. I denna målning kan vi snacka s t ä m n i n g. Först tyckte jag att den var rätt lik "Eleven poplars..." men där tog jag grovt fel. Om det är så här man känner när man tittar på ett öde träd på den nederländska landsbygden, så stannar jag nog hemma i Sverige, eller ännu hellre i något land ännu längre bort från denna ödsliga, skräckinjagande vision. Expressionistisk med klar inspiration från Mondrians landsman van Gogh och ett intressant experimenterande med färger. För Mondrian skulle den säkert symbolisera någon slags religiös uppfattning om naturen, och det vilar ett speciellt lugn över den. Jag kan i vilket fall som helst inte undgå att tycka den är obehaglig, men samtidigt mycket bra. Given etta.
Nu ska jag åka till Toscana i två veckor och bland annat kolla in Florens och renässanskonst, och jag är näst intill övertygad om att jag inte kommer orka leta upp något Internetcafé och skriva inlägg på den tiden, så Composition C tar helt enkelt ett litet sommarlov nu. I'll be back..
6 kommentarer:
Jag är full och jag är dum och jag ramlar omkull men jag gillar nog trean bäst just nu. Men det skullle ju vara dans dans dans! fgastr jhag tänker nog aldrig mer lyssna på håkan. tur att bhan inte spelades ikväll. det är dags att gå vidare. hed kandi-samlignar, claude von stroke och möjligtvis vive le fete är framtiden, det är det som gäller nu. i min värld. och det borde gälla ie randras värld ockspä.
bra lsita som sagt, men så var de tju jag som ville att du skulle skriva om, trädperioden också. för vörigt lägger jag nog ner min blogg nu, kanske lägge rjag upp nåt fölr att skyhla över mitt kassa senaste iunlägg. gonatt, o glad midsaommar
martin: härligt att se att du verkar vara på midsommarhumör! hed kandi? claude von stroke? låter för kreddigt för mig...
du borde ha ritat upp klara regler för din blogg så som jag gjorde, då hade du inte behövt vara i de här kvalen nu. Klara regler och struktur är A och O även om du gillar kaos bättre. dessutom hatar jag dig för att du tog bort ditt dåliga inlägg innan jag hann läsa det.
trean är förövrigt grym!, hoppas du hittar till en bättre bild på den, gör du det så kanske du inte är i lika strt behov av att droga ner dig nästa midsommar..:)
Ja du Gabriel, min senaste kommentar var ju visserligen helt fantastisk, men ändå kanske lite snurrig. Midsommarhumöret var ju iaf, som du så riktigt påpekar, på topp. Synd att du inte hann läsa inlägget jag tog bort, jag har hört att det var mitt bästa, men jag var lite för personlig och fri i tankarna för att det skulle passa den ändå hyfsat återhållsamma dunkadunka. Däremot, när jag återkommer, blir det nog lite mer berättande och personliga betraktelser. Eller nåt. Jag måste hitta min nisch.
Klara strukturer är räddningen, det enda som är bättre än klara strukturer är kaos.
Gå till youtube och titta på (eller ladda hem) Who's afraid of Detroit med Claude vonStroke. Dyngbra.
Att du sen, precis som jag, kommer att tycka att Punkdrömmar med [ingenting] är den kanske bästa svenska indiepoplåten nånsin när du hör den (om du inte redan gjort det), det tar jag bara för givet. Finns också på youtube om man inte får hem den. Sångaren i videon är svart, men inte sångaren i bandet.
Tack för tipsen Martin! Jag tror jag hört Punkdrömmar, jag laddade ner en del från Labradors hemsida, men jag kan inte säga att jag lyssnat så koncentrerat. Det var ju synd då att vi dissade dem på hg, var det inte du som sade att du inte gillade dem då? De kanske har blivit coolare att lyssna på sen sist ;)
Kaos vs. klara strukturer- kampen går vidare och har gjort så sedan tidernas begynnelse. Just nu, i våra postmodernistiska tider, leder nog kaos lite skulle jag säga, men det är en jämn match. "It ain't over 'til the fat lady sings" som de säger i USA...
(några minuter senare)
Pundrömmar= bra! Men Släpp in solen, kanske lite större favorit hos mig...kanske. Claude vonStroke var ju bra! Jag måste lära mig uppskatta electronica fullt ut, annars är jag den sämsta människa som någonsin skrivit en Mondrianblogg!
Ta det lugnt Gabriel, du ÄR den sämsta människa som någonsin skrivit en Mondrianblogg. Förutsatt att du är den enda.
Vad gäller Ingenting och kreddigheten känner jag en doft av förakt i din kommentar, starkt kryddad med kärlek och respekt givetvis. Tror inte att det blivit kreddigare att lyssna på de sen sist, däremot har jag väl lyssnat lite (jag lyssnar ju oftast på banden först efter att jag dissat dem) och just Punkdrömmar gillar jag mycket. Å andra sidan tycker jag de var ganska mycket av ett dussinband på Arvika men jag ska kolla upp albumen och se.
Today is virtuous ill, isn't it?
Skicka en kommentar