Här ovan ser ni en respektingivande och underbar bild utav Mondrian, som han såg ut de där kreativa, strikta och näst intill självdestruktiva åren i New York. Glöm det sista förresten, även om Mondrian vissa perioder nästan jobbade ihjäl sig, så var det nu han hade hittat sig själv och sitt rätta mål här i livet, vilket syns tydligt på den här bilden. Den visar en man med total insikt och kontroll över vad han gör, målningarna i bakgrunden bara förstärker det intrycket. Tänk om man själv någonsin skulle kunna uppnå en sådan balans och säkerhet i sin tillvaro!
Han hade jobbat hårt för den insikten dock, vilket ni kan se på bilden nedan.
Här ser vi en sluskigt klädd man, med vildvuxet hår och skägg, praktiserandes någon slags form utav teosofisk meditation. Blicken är visserligen koncentrerad, men har också något oroligt och sökande i sig tycker jag mig se. Man skulle kunna se den här bilden som ett porträtt utav en typisk konstnärsbohem, tiden är också från åren strax innan konstnären stack till Paris tror jag. Det är hur som helst en underbar bild och frågan man självklart ställer sig är: vilken upplaga utav Mondrian är egentligen skönast? Båda är ju otroligt härliga, var och en på sitt radikalt annorlunda vis.
Jag gillar båda två, men föredrar nog ändå den övre. Detta beror på att det känns skönt att se en rastlös, sökande konstnärssjäl, som utan att på något vis ge upp, lyckas nå sitt mål. Konstnärsbohemer slutar ju annars ofta sina liv på ett utav följande mer eller mindre tragiska vis:
1. Som nerknarkade, bortglömda, och vid tidig ålder döda, vrak i någon rutten och kackerlackstät lägenhet i Paris, eller ännu troligare, i någon annan stad eftersom man inte längre är cool i Paris och inte har haft några vänner där på länge.
2. Som feta, försoffade och nöjda medelklassmänniskor, kanske jobbandes som bibliotekarier, kanske som lärare.
Mondrian undvek dock att falla i någon utav fällorna och kämpade vidare med sitt sökande och sin övertygelse. Kroppsbehåringen försvann, kostymen dök upp, men idealen fanns fortfarande alltid kvar. Det hade kanske inte varit möjligt utan en relativ berömmelse och rikedom, men å andra sidan hade han gjort sig förtjänt utav båda dessa saker och jag behöver knappast påminna någon om den gamla klyschan om rikedomens och berömmelsens korrumperande och förslöande inverkan på de flesta människor, som han lyckades undvika!
Nu känner jag att jag snart är på väg in i ett hejdlöst hyllande utav Piet Mondrian, vilket inte skulle vara någon ovanlighet precis, så därför avslutar jag med ett sista konstaterande: Det är bra att ta droger, förledas av religion och se förjävlig ut (se den nedre bilden)...men bara om det innebär att man slutar sina dagar med samma livsvisdom som Mondrian (se den övre bilden).
Dagens Mondrian: Composition with double lines and blue
4 kommentarer:
man kanske _måste_ ta droger, bli mysticist, osv, för att kunna nå fram till Mondrians stadium. och man kan ju inte veta om man kommer nå dit när man börjar, vilket gör att man hamnar i ett dilemma. är det bra elelr dåligt att kasta sig in i den världen? lite som Raskolnikovs Napoleonmänniska - han vet ju inte om det han gör är rätt eller inte förrän efteråt.
martin: så sant som det är sagt! problemet är väl just att man i nästan alla fall inte når dit och då kan man ju fråga sig hur man måste vara funtad för att över huvud taget försöka. det handlar väl helt enkelt om att det måste vara det viktigaste i ens liv, att det måste gälla något på riktigt och inte bara som en skön stil att lägga sig till med. kort sagt måste man nog vara galen, ungefär som kerouac's ideal i den där dikten, vad den nu hette...
Men, men, dilemmat kvarstår och som vanligt är det väl kanske bäst att hålla sig på den säkra sidan... även om det inte är lika roligt.
"Som feta, försoffade och nöjda medelklassmänniskor, kanske jobbandes som bibliotekarier"... Syftar du på dina kära föräldrar möjligen???
chrior: nja, nej, nä, det gjorde jag nog inte...men nu när du säger det...:)
Skicka en kommentar