Mondrians arbetsplats

Man skulle kunna säga om Piet Mondrian att han trots all förvirring kring hans personlighet var ruskigt konsekvent i de idéer han hade. Uppdelningen mellan fritid och arbetstid känns rätt svävande och konsten var uppenbarligen något som hade en livsviktig innebörd för honom, vilket naturligtvis alla stora, och de flesta mindre stora, konstnärer hävdar att den har, vilket är anledningen till att alla konstnärer är så konstiga. Att man som konstnär idag är tvungen att se skapandet av sin konst som det viktigaste i livet, ungefär i nivå med andra ganska viktiga saker som syre och föda, är också anledningen till att många utav dessa konstnärer känns väldigt tillgjorda och, om ni ursäktar uttrycket, skitnödiga... i alla fall för en tråkig och inbunden kille som jag. Enligt min, inte helt objektiva, åsikt känns dock Mondrian som en man som var "äkta", vad nu det otroligt luddiga begreppet innebär. Det som jag väldigt ofokuserat försöker komma fram till är att Mondrian inte bara ville skapa sin konst efter sina strikta idéer, utan dessutom var tvungen att ändra sin omgivning efter den och leva "mitt i den". Exemplet jag tänker ta upp är Mondrians ateljé i New York, som i sig är ett härligt exempel på konst enligt mig.

Att den här ateljéns inredning var viktig för Mondrian kanske inte är så konstigt med tanke på att han ska ha haft en utav sina mest intensiva skaparperioder just i New York, och ibland ska ha arbetat tills han bröt ihop och blev sjuk eller började gråta (ungefär som när jag arbetar med den här bloggen!). Det var t.ex. här det massiva arbetet med att omskapa sina gamla målningar tog plats, det arbete som ledde till de transatlantiska målningarna. En hård man, en hård period- klart att det krävdes en hård arbetsplats! Mondrian hade erfarenhet av att designa sina ateljéer sedan tiden i Paris, där han började experimentera med neoplasticistiska mönster på väggarna omväxlande med måleriarbetet. Att han över huvud taget ändrade väggarnas mönster berodde så klart på att de led utav grava strukturella missförhållanden...som de flesta väggar enligt Mondrian förmodligen gjorde.

Med sin andra studio i New York skapade han dock den mest fulländade och helgjutna arbetsplatsen, åtminstone enligt honom själv. Tråkigt nog hade han hunnit bli hela 71 år då han flyttade in 1943 och hann bara verka där i några månader. Hur som helst så var allt utformat enligt Mondrians önskningar, ett exempel på den moderna konstens, och inte minst De Stijl's, nära förhållande till designen. Experimentet med färgade pappersbitar i olika förhållanden till varandra på väggarna fortsatte och resten av färgarna målades om i samma vita färg som staffliet. Allt ifrån bord till radioapparat utformades mycket noggrant och skapade tillsammans en perfekt miljö för Mondrians konstnärsskap. Kanske att jag skulle pröva med samma koncept: en strikt planerad omgivning för mig och min dator under skapandet av Composition C, i stället för den patetiskt kaosartade studentrumstragiken som översvämmar mig i mitt nuvarande läge. Vi får väl se.

Efter Piets död så fick hans vän Harry Holtzman idén att montera ner "väggkonstverken", numera kallade the Wall Works, och de har under 1900-talet visats upp på ett antal olika museum, senast för några månader sedan på Akademie der Künste i Berlin. Här nedan kommer en bild därifrån!

Dagens Mondrian: Diverse "Wall Works" från Mondrians andra studio i New York