Mondrian och kvinnorna

Utforskningen av Mondrians personlighet fortsätter!

Alla tror vi ju (och vill kanske också) att Mondrian ska ha varit en enstöring som var så besatt utav sitt uppdrag inom konsten, så att han omöjligt kunde ha tid för några relationer med det andra könet, eller alternativt att det var hans dåliga eller obefintliga relationer med kvinnorna som bidrog till hans totala fokusering på konsten. Lite som historierna går om Michelangelo, minus de om homosexualitet naturligtvis, eftersom Mondrian ska vara en fullkomligt asexuell människa! Var det så här?

Nja, kanske inte... För det första så fanns det faktiskt kvinnor i Mondrians liv, bland annat flickvännen Marie Simon (som visserligen var teosofist) och Greta Heijbroek som han var förlovad med ett kort tag i Amsterdam, men inget som verkar ha varat särskilt länge eller varit särskilt lyckade. Kvinnor verkar hur som helst ha varit viktigt för Mondrian, vilket man bland annat läst in i vissa av hans blommålningar. Ska vi då se dessa målningar som något slags ersättning eller längtan efter kvinnan? Kanske det. Min teori om Mondrians sexualitet, eller frånvaro av den, verkar också falla rätt rejält. En anekdot berättar om hur den berömda konstsamlaren Peggy Guggenheim (som var ihop med Samuel Beckett ett tag= Respekt!) vilade sitt huvud mot Mondrians axel en gång varpå konstnären passionerat började kyssa henne! Peggy (i århundradets solbrillor) ser ni på bilden här bredvid. Mondrians konstnärsvänner Michel Seuphor och Harry Holtzman talade nog med rätta om en "hälsosam sexuell aptit" hos Mondrian.

Ovanstående "kyssanekdot" var kanske märkligt nog inte heller ett resultat av överdrivet intagande av alkohol, eftersom det berättas om att festerna i New Yorks konstnärskretsar, brukade sluta med allmän fylla förutom den nyktre Mondrian, som enligt den, för den amerikanska abstrakta konsten betydande konstsamlaren Sidney Janis satt "omgiven av sex eller sju kvinnor som alla lyssnade på honom". Detta verkar till min fasa antyda att Mondrian var den där vidrige nykteristen, som går på fester och drar nytta av alla andras berusning för att få tjejer. Eller så var han bara van vid att umgås som ensam man med stora grupper kvinnor. Vid sekelskiftet umgicks han med en holländsk kvinnlig konstnärsgrupp, kallade "joffers". På foton kan man se honom stå ensam, lite undanskymd, bland denna grupp av välklädda kvinnor.

Det verkar som att man kan se Mondrian på olika sätt även när det gäller detta ämne, vilket väl är föga överraskande vid det här laget. Men jag avskräcks inte och kommer låta analysen fortsätta, för att möjligtvis nå någon slags slutsats i slutet utav bloggens livstid. Tills vidare får ni välja själva om ni vill se Mondrian som en tillbakadragen pimp, kåt nykterist, både och, eller något helt annat.

Dagens Mondrian: Devotie

En anekdot och en sensmoral

Jag har brutit mot löftet jag gav i första inlägget, och den här gången har jag inte ens förvarnat om det! Hur ska en så ostrukturerad person som jag kunna skriva en blogg om Mondrian? jag borde hitta på något straff åt mig själv, men eftersom jag just haft mitt livs värsta arbetsdag (de är inte överdrivet många), så anser jag att det redan är avklarat. Vad värre är så har jag inte kommit på, eller läst in mig på, något ämne ännu, så i min enfald tänkte jag att jag med min omätliga "blogg-om-Mondrian"-rutin helt enkelt skulle testa att freestyla lite. Hittills har det gått rätt bra tycker jag, men det blir värre nu när jag verkligen måste börja skriva om något väsentligt istället för att sysselsätta mig med den omständliga presentationen.

Alltså: Mondrian satt en gång och snackade med sin polare Carl Holty i New York. Eftersom det inte var jag eller någon utav er (eventuella) läsare, så var ämnet inte fotboll, brudar eller festen i fredags (även om sådant säkert också behandlades då och då) utan konstnären Juan Gris. Holty hade säkert tagit upp den analytiske och formelle kubisten Gris för att göra Mondrian glad, men icke sade nicke. Mondrian visade sig till Holtys förvåning inte vara något större fan av spanjoren. Detta var hans förklaring, smidigt översatt till svenska: "Åh, han är alldeles för kylig och intellektuell för mig!"

Jag läste detta och i samma stund började min världsbild förändras. När Mondrian svarar på frågan om vilken konstnär han verkligen uppskattar, så säger han (på modern svenska): "Matisse, han är en grym kolorist!" Jag var i upplösningstillstånd. Vem var egentligen denne Mondrian, som jag hade bestämt mig för att ägna ett helt år utav mitt dyrbara liv till. Den fruktansvärda sanningen verkade vara att han var en lika förvirrande och motsägelsefull personlighet, som jag själv och de flesta andra människor omkring mig. Vilket naturligtvis gör hela saken så otroligt mycket intressantare. Att skriva en blogg om någon som man från första början har perfekt koll på, är ju, i alla fall för ens egen del, inte särskilt utvecklande.

Vad är då sensmoralen i hela denna historia, jo denna: "En person som chockar dig genom att inte vara vad du trodde att han/hon var, kanske egentligen är mycket intressantare än vad du från början hade trott!" Lär av denna (visserligen illa formulerade) visdom och bli lite bättre, lite coolare, lite intressantare och, kort sagt, lite mer Mondrian.

Dagens Gris: The sunblind

Dagens Matisse: Le Danse

Dagens Mondrian: Tableau No. 4; Lozenge Compsition with Red, Gray, Blue, Yellow and Black

Revisionisten Mondrian

Tillbaks från Masaccio och Michelangelo, nu är det Mondrian som gäller igen!

När man läser i böcker om Mondrian, vilket man ju rätt ofta gör, så upptäcker man ibland att det verkar vara en väldig oklarhet runt datumen för målningarnas skapande. Ibland beror det såklart på att det är en tidig och kanske inte speciellt känd eller viktig målning av konstnären, som han själv inte brytt sig om att datera. Mer konfunderad blir man när det börjar stå saker som "Compositie, 1939/ Trafalgar Square, 1939-43, 1939/1943" under en målning. Ok, vad menas? Är den gjord 1939 eller 1943? Tog det fyra år att göra den? Eller gjorde han halva målningen 1939 och den andra halvan 1943? Är man nyfiken på hur det egentligen ligger till, så kan man läsa boken "Mondrian: The transatlantic paintings" av Harry Cooper, Mondrianexpert och Ron Spronk, expert på tekniska undersökningar av målningar, dessutom bärande på ett roligt efternamn.

Denna bok berör hur Mondrian ändrade ett flertal målningar skapade i Paris och London, sedan han kommit till New York, och bjuder på intressanta teorier om tankarna bakom Mondrians konst samt en hel del spännande detektivarbete. Mondrian flyttade till New York hösten 1940 och påbörjade där en annan inriktning i sin konst som jag redan varit inne på. Det intressanta med dessa "transatlantic paintings" (benämningen kommer naturligtvis ifrån just det faktum att Mondrian jobbade på dem både i Europa och USA) är att de på så sätt hamnade i skarven mellan två olika perioder i Mondrians konstnärsskap. Exempel på förändringar i målningarna är svarta linjer som förflyttats och, mest typiskt för den nya stilen, nya färgelement inlagda mellan de svarta linjerna utan att vara avgränsade av nya linjer. Det kan låta som en simpel förändring men det är i själva verket en mycket viktig förändring, som inte hade förekommit tidigare under Mondrians neo-plasticisistiska period, och den pekar framåt mot verk som "Broadway Boogie Woogie". Mondrian sade också att han tyckte att de nya färgelementen gav hans målningar "mer boogie woogie", vilket jag skrev om i mitt andra Mondrianinlägg.

Det står snabbt ganska klart för den som läser boken att Mondrian tog detta på djupaste allvar. I en anekdot berättad av Charmion von Wiegand, amerikansk konstnär och nära vän till Mondrian, är exempelvis konstnären djupt bekymrad över hur ett litet svart färgfält ska inplaceras i en målning. Mondrian använde sig bland annat av pappersremsor som han placerade ut över konstverken för att kunna se hur målningen skulle se ut med en viss förändring eller hur ett nytt element bäst skulle kunna införas. Det är ett märkligt och intressant faktum att Mondrian faktiskt bara gjorde tre helt nya målningar under hela sin nästan fyraåriga period som han spenderade i New York, trots att han hela tiden jobbade intensivt.

Vad gäller dateringen så var det, åtminstone inom konstvärlden, något mycket ovanligt när Mondrian skrev in två årtal på sina tavlor. Dessa två år betyder i Mondrians fall inte (som man skulle anta gällande exempelvis en bok daterad på detta vis) att han jobbat kontinuerligt på tavlan mellan dessa två år, utan snarare att han återvänt till en målning en eller fler gånger vid ett visst tillfälle och gjort om den. Detta sker dock inte i alla målningar som Mondrian gjort på detta sätt utan, tycks det som, när han själv tyckt att dessa olika faser i målningens historia varit en viktig del i själva konstverkets mening. Det kompliceras ytterligare av att det är svårt att veta vad Mondrian avser med ett visst årtal. När den första målningen påbörjades? När den avslutades? Han verkar heller inte alltid använda ett enhetligt system och i ett fall ska han ha chansat och skrivit att en målning påbörjades 1915 när det i själva verket var från 1918 ch dessutom hade reviderats 1941! Så förvirringen och spekulationerna lär fortsätta, även efter en grundlig läsning av de ambitiösa Mondriandetektiverna Spronk och Cooper. Det är hur som helst ytterligare ett intressant inslag i ett unikt konstnärsskap.

Dagens Mondrian: Trafalgar Square