Vad kan passa bättre som ämne för första riktiga inlägget i denna blogg än den konstnärliga rörelse som man kanske mest förknippar med Piet Mondrian, nämligen De Stijl! Ledande i denna rörelse, och också upphovsmannen bakom magasinet med samma namn (publicerad mellan 1917
och 1928), var inte Mondrian som man kanske skulle kunnat tro, utan en driven kille vid namn Theo van Doesburg (bilden till höger), som jag säkerligen kommer få anledning att återkomma till i senare inlägg. Övriga viktiga medlemmar var exempelvis Bart van der Leck, skulptören Georges Vantongerloo, arkitekten J.J.P. Oud och arkitekten och möbeldesignern Gerry Rietveld (De Stijl har haft stort inflytande även på arkitektur och design).
Inom De Stijl, eller neoplasticism som är en annan beteckning för dessa idéer, ville man hitta den ultimata harmonin genom total enkelhet och abstraktion. Man satte matematisk struktur i motsats till det barocka inom konsten. Färgmässigt var det svart, vitt, grått samt primärfärgerna blått, gult och rött som gällde. Punkt. Detta kanske kan verka som en väldigt cynisk och kall version av konst, men faktum är att syftet förmodligen var precis tvärtom. I tider av världskrig och allmänt oförstående folk emellan ville upphovsmännen bakom De Stijl hitta ett slags universiellt "språk" i konsten, befriat från ideologiska och nationalistiska förtecken. Detta uppdrag både förenklades och försvårades av Nederländernas neutralitet i första världskriget, vilket ju också innebar en avskärmning från övriga Europas konstvärld.
Personligen anser jag att Mondrian, och de övriga i De Stijl-gänget gjorde grym konst. Där många andra bara ser fyrkanter och linjer, ser jag ett fantastiskt utnyttjande av färgernas mest grundläggande kvaliteter som resulterar i något som närmast kan kallas konstnärlig perfektion. Detta gäller naturligtvis först och främst Mondrian, som ju alla vet var geniet i gruppen, och också den viktigaste teoretikern tillsammans med van Doesburg. Just teori var mycket viktigt för De Stijl: man skulle kunna säga att den driver rationalismen till sin spets, konst ska baseras på ren logik och förnuft. För Mondrian fanns till och med rent religiösa innebörder i förhållandet mellan vertikala och horisontella linjer. De mer mystiska teorierna bakom De Stijl kom för övrigt i hög grad från en filosofisk matematiker med det skönt klingande namnet Schoenmaekers. Så se upp nästa gång du ser några röda och blåa fyrkanter, bakom dem kan finnas religiösa meningar och konstnärliga teorier långt djupare än du kan föreställa dig.
3 kommentarer:
Dalí kallar skriver om "Mondrians vanvettiga fyrkanter" men jag håller nog Dalí för den vanvettiga, även om han också var en stor konstnär (och kanske en större personlig favorit än Mondrian).
En sak är säker iaf, det är skönt att det finns och har funnits människor som vår käre Piet. Inget j-la kludd och bladder.
Intressant... Primärfärgernas betydelse för De Stijlrörelsen påminner om serietidningarnas begränsingar fram till 70-80-talet; där andra färger än primärfärgerna blev dyrare att trycka, därför är ofta gamla serietidningar i tydligt fyrfärgstryck. Finns samband vad gäller tryckteknik för De Stijlrörelserna?
martin: Dalí var skön, men man kan inte ta hans uttalanden på alltför stort allvar, vi snackar trots allt om killen som har dissat Cezanne och Mondrian, men hyllat Franco... Men visst, vi får vara tacksamma både över Dali och Mondrian-typer, världen skulle vara en tristare plats att leva på utan dem!
ludde: De Stijl-estetiken har säkerligen influerat mycket utav diverse tidningars utformning, eftersom, som du säger, det är ett medium som haft vissa begränsningar.Inte minst gäller detta såklart för rörelsens egna magasin. Jag kan tänka mig att mycket de Stijl-konst gör sig ovanligt bra i tidningsformat jämfört med mycket annan konst.
Skicka en kommentar