Ett heroiskt nederlag

Nu har det nästan gått 2 månader sedan senaste inlägget, och jag måste nog erkänna att hela idén om Composition C har utmynnat i ett spektakulärt och tragiskt misslyckande. Att inte hålla vad man lovar är lika hemskt som folkmord och nästan lika omoraliskt som att ta godis från små barn. Det kan naturligtvis dyka upp ett nytt seriöst inlägg, om min inspiration återkommer, men det kommer med nästan all säkerhet att dröja.


Men, men, vi ska inte vara för svartsynta, för det som Svante Nordin säger om Edmund Husserl i Filosofins historia skulle ju lika gärna kunna gälla för mig: "Hans segrar gjorde honom till banbrytare och nyodlare. Men hans nederlag var lika heroiska....Sitt verk lämnade han ofullbordat till efterföljare.."


Mondrian är hur som helst en utav 1900-talets tre bästa konstnärer (minst) och det hoppas jag att den här bloggen har förtydligat för alla som läst den. Jag tar farväl med det sedvanliga inslaget "Dagens Mondrian"!

Dagens Mondrian: Composition B (II) with red

Hur låter en Mondrianmålning?

Vi har sett exempel på arkitektur, design, inredning, måleri, filosofi, typografi och litteratur som ingått i De Stijl-gruppens skapande. Det är inte särskilt svårt att tänka sig en skulptur i sådan stil heller, man skulle till och med kunna se Rietvelds välkända stol som en slags "skulptur" om man vill. En neo-plasticistisk film? Se den svenske filmmakaren Viking Eggelings "Symphonie Diagonale", och inse att nonfigurativ film är lika möjligt som nonfigurativt måleri. Men hur är det med musiken, den mest direkta utav alla konstformer? Om Mondrian eller någon utav hans konstnärligt likasinnade hade gjort musik hur skulle det låta?

Kanske som White Stripes album "De Stijl" från år 2000? Nja, även om omslaget är uppenbart influerat utav denna slags konst, och den skenbara(?) enkelheten i musiken skulle kunna ha kopplingar till Mondrian, så är vi nog på helt fel spår här. Vi måste söka oss bort från tomma hyllningar och referenser, och annat som hör dagens populärkultur till! Vi måste söka oss till Jakob van Domselaer. van Domselaer bekantade sig med Mondrian i Paris när han bara var drygt 20 år, och figurerade strax därefter i De Stijlgruppen. Hans pianosvit "Proeven van Stijlkunst" var direkt inspirerad av Mondrians målningar och var matematiskt uppbyggd, minimalistisk musik som försökte bygga på samma horisontella och vertikala element som Mondrians konst...fast via musik. Lyckades han?

Även om han var en viktig föregångare inom minimalistisk musik, så är han inte särskilt känd, vare sig idag eller på sin egen tid. Vill man höra något av honom, veta mer om honom och kompositörer influerade av honom, eller få en anledning att lära sig holländska kan man kolla in det här. Köp en cd med pianisten Kees Wieringas tolkning av van Domselaers musik och upplev något nytt! Jag kommer inte göra det, utan ska i stället lägga energi på att finna de musikaliska kompositioner av makarna van Doesburg som tydligen också ska finnas...
För mig är det svårt att uttala sig om de korta, korta stycken man får höra på den kulturella organisationen Do Foundations hemsida (och jag kommer återkomma om jag råkar snubbla över några mer utförliga versioner), men jag tycker det låter vackert, strukturerat och spännande. Eller så är det bara att jag gillar ljudet av ett välstämt piano. Hur som helst så finns det så klart många fler människor som inspirerats av Mondrians konst till att göra musik, och vissa av dem vill till och med visa upp sina arbeten på Youtube.

Dagens Mondrian: Composition with White, Black and Red

Jag listar: Hans Jaffés bästa anledningar till att De Stijl uppstod i Nederländerna!

Back again! Det har varit en hård tid, med en tenta, en tenta och en till tenta, men nu är det över och jag kan se fram emot en lång tids (ett dygn ungefär) slappande och Composition C-skrivande. Lång och knepig rubrik på detta inlägg, vem fan är Hans Jaffé till exempel? Det borde naturligtvis alla redan veta, eftersom jag faktiskt har nämnt den store Mondrian/De Stijl-experten tidigare i ett sammanhang som jag nu totalt glömt bort. I boken "De Stijl: 1917-1931, Visions of Utopia" nämner han i en introduktion några holländska företeelser som på ett eller annat sätt säkerligen har påverkat uppkomsten av De Stijl. Här följer min personliga topp fem-lista över dessa:

5: Jan Vermeer



Denne holländske 1600-talskonstnär är till skillnad från den tenebristiske och dramatiske Rembrandt, som levde samtidigt, ganska lätt att koppla till Mondrian. Båda har något slags strävan efter harmoni och universell stillhet i sin konst, även om deras metoder naturligtvis är radikalt olika. Målningen ovan är ett fantastiskt exempel på det här. De lugna färgerna, den perfekt balanserade vågen och kvinnans stilla kontemplerande ansiktsuttryck...underbart.

4. Baruch Spinoza

Den holländsk-portugisisk-judiske filosofen Spinozas huvudarbete "Ethica ordine geometrico demonstrata" skulle, om man översatte det till svenska, bli "Etiken bevisad på geometriskt vis". Redan där känns det som att vi hittar lite utav vår gamle Mondrian. Den sant rationelle Spinoza följde strikt den euklidiska geometrins form för att bevisa sina olika teser, som slutar i en lära som, enligt Spinoza, ska leda till lycka och ett bra liv. I det här fallet kanske man kan säga att, det rakt motsatt förhållandet Vermeer-De Stijl, handlar om en likhet i metoden mellan Spinoza och De Stijl snarare än målet. Båda använder geometrin för att nå sina mål på bästa och mest säkra vis.

3. Jean Calvin

Ingen holländare kanske, men hans läror har haft stort inflytande i Nederländerna, och en utav de första sakerna de holländska calvinisterna satte igång med var att slå sönder avbildningar av Jesus, helgonen eller vad det nu kunde vara i Hollands kyrkor. Klassisk ikonoklasm alltså och en mentalitet liknande dagens muslimer som dödshotar Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör, men dessutom en mentalitet som har en efterföljare i Mondrian och hans krav på en konst som inte avbildar något naturligt objekt. Både metod och mål hos calvinisterna har likheter med De Stijl-konstnärernas dito. Tilläggas kan att Mondrian var uppfostrad i en strikt calvinistisk familj...

2. Det nederländska språket

På holländska betyder "schoon" både "ren, klar" och "vacker". Säger rätt mycket om nederländsk mentalitet och tradition, och ordets dubbelmening kan tydligt ses både hos Vermeer och Mondrian.

1. Den nederländska naturen

Titta på bilden, visst är de uppodlade markernas kvadratiska form lite lik en Mondrianmålning? Är alltså snacket om en helt icke-representerande konst bara bullshit? Har Mondrian hela tiden i smyg målat av sitt hemlands natur? Är Mondrians geni en jävla bluff? Är han bara en dålig landskapsmålare!? Borde jag i så fall lägga ner den här bloggen och kanske börja skriva om kristna kyrkofäder i stället?
Nja, riktigt så farligt behöver det faktiskt inte vara. Det handlar snarare om en mänsklig vilja att kontrollera och stå över naturen, vilket ofta varit nödvändigt i Nederländerna, eftersom man är olyckligt belägna några meter strax under havsnivå på sina ställen. Jaffé säger:

"The Dutch landscape is, in fact, man-made, using the means of geometry and
precision. This precision has been highly valued in The Netherlands, and De
Stijl group made use of it on order to show, in a visual language, the
triumph of the human spirit over the capriciousness of nature."

Theo van Doesburg säger:

"Gradually the old dream of primitive man becomes reality: to be the master
of his surroundings"

Och med det känns saken utredd på ett tillfredsställande vis

Denna lista skulle kanske kunna komplementeras med typiskt holländska företeelser idag. Droger? Prostitution? Synd? Nej, knappast. Holländsk totalfotboll? Ja, definitivt.

Dagens Mondrian: Compositie in kleur B

Mondrian eller Mondrian- vem är egentligen skönast?

Här ovan ser ni en respektingivande och underbar bild utav Mondrian, som han såg ut de där kreativa, strikta och näst intill självdestruktiva åren i New York. Glöm det sista förresten, även om Mondrian vissa perioder nästan jobbade ihjäl sig, så var det nu han hade hittat sig själv och sitt rätta mål här i livet, vilket syns tydligt på den här bilden. Den visar en man med total insikt och kontroll över vad han gör, målningarna i bakgrunden bara förstärker det intrycket. Tänk om man själv någonsin skulle kunna uppnå en sådan balans och säkerhet i sin tillvaro!

Han hade jobbat hårt för den insikten dock, vilket ni kan se på bilden nedan.

Här ser vi en sluskigt klädd man, med vildvuxet hår och skägg, praktiserandes någon slags form utav teosofisk meditation. Blicken är visserligen koncentrerad, men har också något oroligt och sökande i sig tycker jag mig se. Man skulle kunna se den här bilden som ett porträtt utav en typisk konstnärsbohem, tiden är också från åren strax innan konstnären stack till Paris tror jag. Det är hur som helst en underbar bild och frågan man självklart ställer sig är: vilken upplaga utav Mondrian är egentligen skönast? Båda är ju otroligt härliga, var och en på sitt radikalt annorlunda vis.

Jag gillar båda två, men föredrar nog ändå den övre. Detta beror på att det känns skönt att se en rastlös, sökande konstnärssjäl, som utan att på något vis ge upp, lyckas nå sitt mål. Konstnärsbohemer slutar ju annars ofta sina liv på ett utav följande mer eller mindre tragiska vis:

1. Som nerknarkade, bortglömda, och vid tidig ålder döda, vrak i någon rutten och kackerlackstät lägenhet i Paris, eller ännu troligare, i någon annan stad eftersom man inte längre är cool i Paris och inte har haft några vänner där på länge.

2. Som feta, försoffade och nöjda medelklassmänniskor, kanske jobbandes som bibliotekarier, kanske som lärare.

Mondrian undvek dock att falla i någon utav fällorna och kämpade vidare med sitt sökande och sin övertygelse. Kroppsbehåringen försvann, kostymen dök upp, men idealen fanns fortfarande alltid kvar. Det hade kanske inte varit möjligt utan en relativ berömmelse och rikedom, men å andra sidan hade han gjort sig förtjänt utav båda dessa saker och jag behöver knappast påminna någon om den gamla klyschan om rikedomens och berömmelsens korrumperande och förslöande inverkan på de flesta människor, som han lyckades undvika!

Nu känner jag att jag snart är på väg in i ett hejdlöst hyllande utav Piet Mondrian, vilket inte skulle vara någon ovanlighet precis, så därför avslutar jag med ett sista konstaterande: Det är bra att ta droger, förledas av religion och se förjävlig ut (se den nedre bilden)...men bara om det innebär att man slutar sina dagar med samma livsvisdom som Mondrian (se den övre bilden).

Dagens Mondrian: Composition with double lines and blue

Mondrians arbetsplats

Man skulle kunna säga om Piet Mondrian att han trots all förvirring kring hans personlighet var ruskigt konsekvent i de idéer han hade. Uppdelningen mellan fritid och arbetstid känns rätt svävande och konsten var uppenbarligen något som hade en livsviktig innebörd för honom, vilket naturligtvis alla stora, och de flesta mindre stora, konstnärer hävdar att den har, vilket är anledningen till att alla konstnärer är så konstiga. Att man som konstnär idag är tvungen att se skapandet av sin konst som det viktigaste i livet, ungefär i nivå med andra ganska viktiga saker som syre och föda, är också anledningen till att många utav dessa konstnärer känns väldigt tillgjorda och, om ni ursäktar uttrycket, skitnödiga... i alla fall för en tråkig och inbunden kille som jag. Enligt min, inte helt objektiva, åsikt känns dock Mondrian som en man som var "äkta", vad nu det otroligt luddiga begreppet innebär. Det som jag väldigt ofokuserat försöker komma fram till är att Mondrian inte bara ville skapa sin konst efter sina strikta idéer, utan dessutom var tvungen att ändra sin omgivning efter den och leva "mitt i den". Exemplet jag tänker ta upp är Mondrians ateljé i New York, som i sig är ett härligt exempel på konst enligt mig.

Att den här ateljéns inredning var viktig för Mondrian kanske inte är så konstigt med tanke på att han ska ha haft en utav sina mest intensiva skaparperioder just i New York, och ibland ska ha arbetat tills han bröt ihop och blev sjuk eller började gråta (ungefär som när jag arbetar med den här bloggen!). Det var t.ex. här det massiva arbetet med att omskapa sina gamla målningar tog plats, det arbete som ledde till de transatlantiska målningarna. En hård man, en hård period- klart att det krävdes en hård arbetsplats! Mondrian hade erfarenhet av att designa sina ateljéer sedan tiden i Paris, där han började experimentera med neoplasticistiska mönster på väggarna omväxlande med måleriarbetet. Att han över huvud taget ändrade väggarnas mönster berodde så klart på att de led utav grava strukturella missförhållanden...som de flesta väggar enligt Mondrian förmodligen gjorde.

Med sin andra studio i New York skapade han dock den mest fulländade och helgjutna arbetsplatsen, åtminstone enligt honom själv. Tråkigt nog hade han hunnit bli hela 71 år då han flyttade in 1943 och hann bara verka där i några månader. Hur som helst så var allt utformat enligt Mondrians önskningar, ett exempel på den moderna konstens, och inte minst De Stijl's, nära förhållande till designen. Experimentet med färgade pappersbitar i olika förhållanden till varandra på väggarna fortsatte och resten av färgarna målades om i samma vita färg som staffliet. Allt ifrån bord till radioapparat utformades mycket noggrant och skapade tillsammans en perfekt miljö för Mondrians konstnärsskap. Kanske att jag skulle pröva med samma koncept: en strikt planerad omgivning för mig och min dator under skapandet av Composition C, i stället för den patetiskt kaosartade studentrumstragiken som översvämmar mig i mitt nuvarande läge. Vi får väl se.

Efter Piets död så fick hans vän Harry Holtzman idén att montera ner "väggkonstverken", numera kallade the Wall Works, och de har under 1900-talet visats upp på ett antal olika museum, senast för några månader sedan på Akademie der Künste i Berlin. Här nedan kommer en bild därifrån!

Dagens Mondrian: Diverse "Wall Works" från Mondrians andra studio i New York

Ett meddelande från van Doesburg

En månad sedan jag publicerade det senaste inlägget, jag skulle kunna påbörja en lång ursäkt, men låter istället Theo van Doesburg förklara sakernas tillstånd och ger er på samma gång ett exempel på hur ett uppslag i tidsskriften De Stijl kunde se ut:
Bara så att ni vet...

Det finns mycket att säga om De Stijl-gängets inflytande och intresse för den nya typografin vid den här tiden, men tyvärr inte särskilt mycket som direkt har att göra med Mondrian (så vitt jag vet i alla fall), därför sparar jag detta ämne till en framtida blogg och levererar istället ett bra, och famför allt ett väldigt typiskt, Mondriancitat och ett löfte om att inom några dagar komma med ett seriösare inlägg.

"The emotion of beauty is always hindered by the appearance of an object;the object must be abstracted from any figurative representation."

Dagens Mondrian: Composition with grid 7

"Pir och hav"

Jaha, då var det dags igen. Att jag är försenad har ju nästan blivit en vana och i denna bloggs allras sista inlägg så lovar jag att be om ursäkt för alla förseningar, så behöver jag inte göra det nu. Denna vecka ska det handla om "Pir och hav".

Igår bläddrade jag i min anteckningsbok där jag skriver ner mina idéer till Mondrianartiklar och hittade då de kryptiska orden "Pir och hav", utan någon som helst förklaring. Spännande! Ett mystiskt budskap från mig själv. Men vad betydde det? Jag sökte på Wikipedia (vilket jag naturligtvis aldrig gör annars...eh..jag lovar!) och hittade mängder med information om en japansk manga (One Piece, en utav de bästa) men inget om Mondrian. Jag sökte desperat vidare på webben men hittade ingenting utav värde. En antydan till desperation och panikartat självtvivel började bubbla upp i mitt inre och jag kastade mig över all min samlade Mondrianlitteratur. Till min fasa insåg jag att all mina böcker är på engelska, varför skulle jag då ha skrivit ner det på svenska!? Ofattbart! Jag började bläddra i familjens samtliga konstlexikon för att få en ledtråd. Längst ner i en svåråtkomlig bokhylla i mina föräldrars sovrum fann jag slutligen "Fogtdals konstlexikon", och där fann jag ckså slutligen svaret på gåtan "Vad i helvete menas med "Pir och hav?".

"Pir och hav" är en serie verk där Mondrian försöker beskriva upplevelsen av att stå på en pir som sträcker sig ut i havet- ett ganska naturligt ämnesval för en holländare. Naturligtvis målar han dåinte en naturalistisk avbildning utav havet utan försöker istället hitta strukturerna i denna visuella upplevelse. Jag skulle gissa att "Ocean I" som jag skrev om i förra inlägget är ett verk utav denna typ. Jag nämnde säkert redan då att tanken på en Mondrian som avbildar något så kaosartat och ostrukturerat som havet fascinerar mig. Jag tycker att just detta är ett fantastiskt exempel på Mondrians geni, och hur ett papper med lite tuschstreck på kan förvandlas till ett mästerverk om man vet bakgrunden och tänker sig in i tillkomstsituationen. I min eufori över detta tänker jag bjuda er på en till havsmålning, här i "Pir och hav"-stilen. Den runda formen ska symbolisera jordklotet tror jag, möjligtvis oändligheten. Fascinerande, helt klart fascinerande....

Dagens Mondrian: Pier and Ocean Sea and starry sky