Jag vs. Fred Ross

Det finns först och främst två anledningar till att jag skriver det här inlägget. Dels beror det på en instinktiv kärlek till Mondrian och en instinktiv motvilja mot ARC (Art Renewal Center), dels beror det på att jag just nu läser en kurs i estetik vilket möjligtvis ger mig bättre förutsättningar att uttrycka mina instinkter i ord. Det finns också först och främst en stor anledning till att jag inte vill skriva det här inlägget, nämligen frågan om det inte är hybris att med bara några veckors estetikstuderande bakom sig, ge sig in i debatt mot en kille som tänkt, debatterat och jobbat med konst i ungefär 586 år. Å andra sidan saknas det inte direkt hybris hos ARC och Fred Ross heller (ja, ja, ja, jag ska snart förklara vilka det är): "ARC is the Eye of the Storm, at the core, hub and center of a major cultural shift in the art world. "

ARC är ett gäng bittra konstintresserade, ledda av den karismatiske Fred Ross, som vill få tillbaks respekten för rejält konsthantverk och strikt akademiskt tränad konst. Därmed vill de också uppvärdera den akademiska konst som gjordes under sent 1800-tal, och var mycket högt värderad utav samtiden, men i princip har blivit ritualslaktad av de flesta konstteoretiker under stora delar av 1900-talet. Dessa mål har jag egentligen ingenting emot, utan tycker tvärtom att de förmodligen kan vara rätt bra. Värre är det med det extrema modernismhat som inte minst Ordförande Ross ger uttryck för: "I know now absolutely that nearly all the works by most of the famous Modernists are truly awful on all fronts." , eller när han är på sitt bästa humör:

If somebody doesn't explain to everybody why they're not really any good, and why they're not really even artists, and how the whole thing is a hoax, then they will continue their propaganda and continue brainwashing our children and intimidating them into feeling stupid if they don't go along to get along ... and they'll do it unopposed.

Mondrian nämns inte så mycket ska erkännas (förutom i samband med ett skämt rörande Rubiks kub), däremot kastas det ordentligt med skit på Pollock och deKooning, och till och med på killar som Matisse, Cezanne och Picasso. Det hävdas att hela 1900-talet varit ett enda stort bedrägeri från den etablerade konstvärldens sida, av bland annat ekonomiska skäl (det går snabbare att producera "modern konst"). I artikeln "Abstract art is not abstract and definitely not art" hävdar Ross att precis som exempelvis en droppe blod på ett papper eller vågor som slår in mot en strand kan vara vackra och intressanta, så kan en tavla av Mark Rothko också vara detta...men det är inte konst. Varför det inte heller är abstrakt är en lång historia jag inte orkar dra nu. Men varför skulle abstrakt konst, konceptuell konst och installationer inte vara konst? Det är uppenbart att Ross har en mycket snäv syn på vad konstens syfte är och hur man ska framställa det (när Ross säger konst är det enbart målad konst som kommer på fråga verkar det som). Detta är ju ett problem i sig, då man ofta när man diskuterar konst menar konst i vid bemärkelse, alltså även film, musik o.s.v. Om man kan uppskatta musik och teater som konst, borde det väl inte vara något problem att uppskatta en installation på samma vis?

På frågor-och-svar-avdelningen på ARC:s hemsida http://www.artrenewal.org (största onlinemuséet på nätet!) svarar Brian K. Yoder på den klassiska frågan "Vad är konst?". Konst är enligt Yoder ett slags "work of expression", precis som journalism och IKEA-manualer. Det som gör konst till konst (och här snackar Yoder om även musik och teater som konst) är att man bearbetar aspekter av verkligheten via ett visst medium, t.ex dans eller skulptur. "The artist "fictionalizes" reality in order to highlight some idea he thinks is important...". Yoder fnyser åt idéen att det skulle vara omöjligt att exakt definiera vad konst är, han har ju precis gjort det, så vad är problemet? Ok, min fråga är varför exempelvis ett stycke av Mozart "fictionalizes reality" och inte en abstrakt målning gör det. Varför finns det "aspekter av verklighet" i ordlös musik men inte i De Stijl-målningar? Jag håller med om att man kanske inte ska likställa design och dylikt med konst...men handlar det kanske inte snarare om att konst, för att vara konst, ska avbilda idéer eller konstnärens känslor, som ju mycket väl kan vara abstrakta, vilket visar sig i en mängd olika konstformer? Vidare anser Brian att bra och dåligt handlar om att uppfylla sitt syfte, och att det därmed går att objektivt definiera vad som är bra och dålig konst. Dålig konst är dålig eftersom den inte kan förmedla sin idé eller sin aspekt av verkligheten till folk. Enligt mig är detta helt enkelt fel. Återigen är det musik som jag anser vara det främsta skälet till detta. Är det enklare att förstå ett musikstyckes idé än en abstrakt målning? Och vilket slags idé och verklighet pratar han egentligen om? Mycket musik görs väl helt enkelt för att vara vacker? Jag börjar inse att detta redan är ett löjligt långt inlägg och att detta är en otroligt komplicerad diskussion, vilket alla vet som har läst min kurslitteratur i estetik: "An introduction to the philosophy of art" av Richard Eldridge. Köp den och fortsätt diskussionen själva om ni nu tror att det är så enkelt!

Dagens substitut för Playboy hemma hos familjen Ross: Bouguereau "The birth of Venus"

Dagens Mondrian: Composition with Red, Blue and Yellow

Mondrian och folkets opium

Jean Calvin (1509-1564) var en sträng fransman som var en utav de viktigaste personligheterna i det vi brukar kalla för reformationen på 1500-talet. Utled på den katolska kyrkans hycklande och längtande efter en återgång till den sanna kristendomen, så som den beskrevs i Bibeln, drev han en väldig rörelse, calvinismen, som skulle komma att ha stort inflytande i, först och främst, Geneve där calvinisterna hade sitt högkvarter, men också i Skottland och Nederländerna.

Även om Nederländerna idag räknas till ett utav världens mest sekulariserade länder, så brukar folk ändå ha en benägenhet att förklara nästan alla landets företeelser, från tulpaner till fotboll, med calvinismen. Piet Mondrian slipper naturligtvis inte undan, eftersom han växte upp under en strikt calvinistisk far. Det var dessutom denne man som inspirerade lille Pieter (som han hette då) till att börja måla. När det var dags för utbildning var det självklart en kristen skola som gällde, så det är inte konstigt att religion kom att ha ett stort inflytande på konstnärens liv och verk. Efter att ha genomlevt något utav en kris några år efter sekelskiftet fördjupades det religiösa intresset, dock inte nödvändigtvis i riktning mot calvinismen, utan tvärtom mot katolicism, kinesisk visdom och framför allt teosofi.

Teosofi är en, eller snarare flera, trosuppfattningar som rätt många säkert har hört talas om, men som väldigt få förmodligen begriper, vilket säkerligen är en utav poängerna med denna märkliga rörelse. Det handlar i alla fall om att man genom att ta intryck av olika religioner kan nå någon slags högre visdom och att finna sanningen genom en ursprunglig religion som alla andra religioner skapats från. Krydda med lite karma, involution (?), och livsmonader så har du Det Teosofiska Sällskapet (i vilket Mondrian inträdde 1909) i ett nötskal. Stora teosofiska mästare är, enligt sällskapet självt, bland annat Jesus, Buddha och Platon. Vem skulle inte vilja gå med i en sådan religion?

Det känns kanske lite jobbigt att se Mondrian som en new age-flummare, och man kan inte bara bortförklara det med dåligt sällskap (vännen Cornelis Spoor) och allmänt grupptryck (teosofi var "inne" hos många konstnärer och intellektuella vid den här tiden). Faktum är att teosofi var en viktig influens i mycket utav Mondrians tänkande och konstnärsskap, och ett viktigt led i hans utveckling mot neo-plasticismen. Mest uppenbar är den under Mondrians Symbolism-period, då han bland annat skapade den mycket religiösa och mystiska triptyken "Evolution", en målning som han senare i livet uttryckte sin avsky för, vilket jag har full förståelse för. Den är visserligen fascinerande på sitt eget speciella vis, men hans religiösa teorier skulle framställas mycket mer intressant i senare verk. Se målningen och döm själva.

Dagens Mondrian: Evolution

Mondrian goes boogie-woogie

Just boogie woogie är kanske inte vad som först dyker upp i huvudet när man tänker på vår käre Mondrians konst, men faktum är att när Mondrian kom till den pulserande storstaden New York 1940 (där han skulle stanna fram till sin död 1944) tog hans konst en ny vändning, som bland annat baserades på konstnärens, kanske lite oväntade, fascination för boogie woogie, jazz och modern dans. Tyvärr väntade Mondrian uppenbarligen lite för länge med denna innovation, eftersom han bara hann färdigställa ett (möjligtvis ett och ett halft om man räknar den ofullbordade "Victory Boogie Woogie") verk i denna stil, nämligen den mästerliga "Broadway Boogie Woogie". I denna tavla uppenbarar sig hans fascination för storstadens atmosfär och liv, samt kanske också New Yorks speciella struktur med sina skyskrapor, tunnelbanor och kaotiska trafik. Borta är de strikta svarta linjerna, kvar är bara diverse olika färgfält utplacerade i ett sprakande men ändå strikt genomtänkt mönster. Många experter har sett det som att Mondrian här var på väg tillbaka till en slags naturalism, man har velat se "Broadway Boogie Woogie" som en bild föreställande New York, medan andra menar att bilden enbart är inspirerad utav staden. Om detta får de lärde (jag hör inte dit än) gärna tvista, själv nöjer jag mig med att må bra av verkets speciella skönhet, poängtera dess betydelse för den myriad av abstrakta expressionister som senare skulle befolka "the Big Apple" samt sist men inte minst önska att så snabbt som möjligt få ta mig till Museum of Modern Art i New York för att få se det med egna ögon.

Dagens Mondrian: Broadway Boogie Woogie

Klarhet! Säkerhet! Ordning! De Stijl!

Vad kan passa bättre som ämne för första riktiga inlägget i denna blogg än den konstnärliga rörelse som man kanske mest förknippar med Piet Mondrian, nämligen De Stijl! Ledande i denna rörelse, och också upphovsmannen bakom magasinet med samma namn (publicerad mellan 1917 och 1928), var inte Mondrian som man kanske skulle kunnat tro, utan en driven kille vid namn Theo van Doesburg (bilden till höger), som jag säkerligen kommer få anledning att återkomma till i senare inlägg. Övriga viktiga medlemmar var exempelvis Bart van der Leck, skulptören Georges Vantongerloo, arkitekten J.J.P. Oud och arkitekten och möbeldesignern Gerry Rietveld (De Stijl har haft stort inflytande även på arkitektur och design).

Inom De Stijl, eller neoplasticism som är en annan beteckning för dessa idéer, ville man hitta den ultimata harmonin genom total enkelhet och abstraktion. Man satte matematisk struktur i motsats till det barocka inom konsten. Färgmässigt var det svart, vitt, grått samt primärfärgerna blått, gult och rött som gällde. Punkt. Detta kanske kan verka som en väldigt cynisk och kall version av konst, men faktum är att syftet förmodligen var precis tvärtom. I tider av världskrig och allmänt oförstående folk emellan ville upphovsmännen bakom De Stijl hitta ett slags universiellt "språk" i konsten, befriat från ideologiska och nationalistiska förtecken. Detta uppdrag både förenklades och försvårades av Nederländernas neutralitet i första världskriget, vilket ju också innebar en avskärmning från övriga Europas konstvärld.

Personligen anser jag att Mondrian, och de övriga i De Stijl-gänget gjorde grym konst. Där många andra bara ser fyrkanter och linjer, ser jag ett fantastiskt utnyttjande av färgernas mest grundläggande kvaliteter som resulterar i något som närmast kan kallas konstnärlig perfektion. Detta gäller naturligtvis först och främst Mondrian, som ju alla vet var geniet i gruppen, och också den viktigaste teoretikern tillsammans med van Doesburg. Just teori var mycket viktigt för De Stijl: man skulle kunna säga att den driver rationalismen till sin spets, konst ska baseras på ren logik och förnuft. För Mondrian fanns till och med rent religiösa innebörder i förhållandet mellan vertikala och horisontella linjer. De mer mystiska teorierna bakom De Stijl kom för övrigt i hög grad från en filosofisk matematiker med det skönt klingande namnet Schoenmaekers. Så se upp nästa gång du ser några röda och blåa fyrkanter, bakom dem kan finnas religiösa meningar och konstnärliga teorier långt djupare än du kan föreställa dig.

Dagens Mondrian: Composition with Large Blue Plane, Red, Black, Yellow and Grey

Composition C: Programförklaring

Detta är första inlägget i Composition C, en blogg som kommer beröra den nederländske konstnären Piet Mondrian och min syn på honom. Innan jag börjar måste några viktiga förutsättningar klargöras.

Bloggen kommer skrivas i exakt ett år, med en post varje vecka. Sedan kommer den läggas ner. Varje inlägg måste på ett eller annat vis handla om Piet Mondrian. Tanken är att att min och eventuellt läsarens kunskap om/bekantskap med Mondrian ska öka efter varje inlägg. Frågor, kommentarer och önskningar från allmänheten är naturligtvis välkomna.

Jag vill klargöra att jag inte på något vis är någon slags Mondrianexpert, snarare är bloggen ett redskap för mig att eventuellt bli just detta. Bloggen kommer kretsa kring mina egna högst subjektiva åsikter och tankar vilket bara är att acceptera, även om det säkert finns många andra som "förstår sig på" Mondrians konst bättre än jag. Någon speciell kronologisk eller tematisk ordning på posterna kommer för övrigt inte att finnas.

Jag är medveten om att detta förmodligen bara är en fix idé, men fixa idéer finns det alldeles för få av.

Dagens Mondrian: Composition with Yellow, Blue and Red